Openly: LGBT+ group sues Ukraine religious figure linking coronavirus to gay marriage

Orthodox Patriarch Filaret faces legal action after blaming emergence of COVID-19 on LGBT+ unions

For The Thomson Reuters Foundation ›

A Ukrainian LGBT+ group said on Monday it has sued one of the country's most prominent religious figures over comments blaming the spread of the coronavirus on same-sex marriage, in what the group said was the first such case in ex-Soviet nation.

Kiev-based group Insight said it took legal action against Patriarch Filaret, who heads one of Ukraine's largest Orthodox congregations, over remarks made during a TV interview that rights activists said risked fuelling hatred and discrimination.

Filaret is a renowned figure in the country, having led a split of the Ukrainian church from its Russian parent which had him defrocked and excommunicated.

"Our aim is to show people that there is no longer place for such statements from church leaders in Ukraine," Insight's head Olena Shevchenko told the Thomson Reuters Foundation.

Since the first cases of COVID-19 were identified in China in December 2019, several religious figures across the world have suggested the emergence of the virus was divine retribution for same-sex activity, which they see as sinful.

Filaret added his voice in March, telling Ukrainian national TV network Channel 4 that the epidemic was "God's punishment for the sins of men, the sinfulness of humanity".

"First of all, I mean same-sex marriage," said Filaret, head of the Kiev Patriarchate that says it currently has more than 15 million followers among Ukraine's 42 million people.

Rights groups described the comments as "dangerous" saying they risked stirring violence at a time where the health crisis was already stoking tensions and anxieties.

"Such statements ... are very harmful because they could lead to increased attacks, aggression, discrimination and acceptance of violence against certain groups," said Maria Guryeva, a spokeswoman for Amnesty International Ukraine.

In February, fearing possible contagion, residents of a central Ukrainian town clashed with police and hurled projectiles at a convoy of buses carrying evacuees from China headed to a local sanatorium for quarantine.

The Orthodox Church of the Kiev Patriarchate did not reply to a request for comment on Monday.

Responding to reports about a possible lawsuit in March, the Patriarchate said Filaret's remarks were consistent with Ukrainian laws.

"As the head of the church and as a man, the Patriarch has the freedom to express his views, which are based on morality," the Patriarchate's press service said in a statement.

The Patriarchate reserved the right to bring counterclaims against those who sought to abuse judicial protections to encroach on Ukraine's traditional family values, it added.

The administrative proceeding filed in a Kiev court sought to obtain an apology for disseminating false information and a rectification from the Patriarch and the TV channel that aired the interview, said Shevchenko of Insight.

"We just want them to be more responsible the next time," she said by phone.

While the government has increased support for LGBT rights in recent years, same-sex unions are not legally recognised in Ukraine and activists say homophobia remains widespread.

Openly is an initiative of the Thomson Reuters Foundation dedicated to impartial coverage of LGBT+ issues from around the world.

Reuters: 'I was waiting to die': In Russia, HIV+ migrants fear death and deportation

Russia deports HIV positive migrants and many gay people fear getting tested because of homophobia

For The Thomson Reuters Foundation ›

MOSCOW, March 6 (Openly) - Dilovar moved to Russia from Tajikistan a decade ago hoping for a better life but he contracted HIV and now lives with the threat of deportation and unable to access proper medical care.

Russia is among 19 states that deport HIV positive non-nationals, along with Egypt, Malaysia and Singapore, according to UNAIDS, the United Nations' HIV/AIDS program, which describes such laws as stigmatising and a violation of human rights.

"HIV treatment is not possible. I will get deported if I go to the doctor," said 31-year-old Dilovar, who is gay and declined to give his full name. "I do not want to lose my job by telling my employer about my infection."

Russia is one of the few countries in the world where HIV rates are increasing, with a record number of new cases in 2017 and a total of about 1.2 million infected, largely drug users, according to the World Health Organization.

Russia's ministry of health, which supervises the ban on HIV positive migrants, and the interior ministry, which is responsible for deportations, did not respond to requests for comment.

Homosexuality was a criminal offence until 1993 in the socially conservative country and classed as a mental illness until 1999. There is scant data on HIV rates among gay and bisexual men, particularly migrants, in Russia.

"We can assume that homosexual men make up for a rather large part among the HIV positive men in general," said Tatiana Kazantseva, a sociologist with LaSky, a charity providing HIV services to Russia's LGBT+ community.

"But many are silent about their orientation."

Globally, the risk of HIV acquisition among men who have sex with men is about 22 times higher than among all adult men, according to UNAIDS.

HOMOPHOBIA

Testing and treatment are a priority in the fight against HIV/AIDS because medication reduces levels of the virus in the blood so that people with HIV cannot transmit it to others.

But many gay men fear getting tested due to homophobia and stigma about the disease in Russia, HIV charities say.

Dilovar is one of hundreds of HIV positive migrants who have gone underground for fear of deportation, said Daniil Kashnitskyi, a programme adviser with the Moscow-based East Europe and Central Asia Union of People Living with HIV.

While Russia gives free healthcare and antiretroviral drugs to its HIV positive citizens, it does not offer testing or treatment to migrants, he said.

"Being a high-risk group, HIV+ migrants need to be included in such a programme," said Kashnitskyi, calling for gay HIV positive migrants to be allowed to stay in Russia so that they can come out of the shadows and get the medication they need.

"Migrants stay in Russia without treatment while their immune system gradually deteriorates ... To leave migrants untreated puts them and society at risk."

LaSky tested some 900 men who had sex with men in 2017 and found that 8% of Russians were HIV positive while the rate for migrants - who by law should be deported in 10 days if found positive - was twice as high, at 16%.

WAITING TO DIE

In addition to the prejudice against LGBT+ people and those with HIV, there is also widespread hostility in Russia towards migrants from Tajikistan, Kyrgyzstan and Uzbekistan who work in factories, on construction sites, drive taxis and shovel snow.

Timur, 31, is an HIV positive gay man from Uzbekistan. He was diagnosed when he applied for a work permit in 2017.

The doctor told Timur that he had one year to live and gave him a letter saying that he had to leave Russia within 10 days.

"I was waiting to die ... I had no treatment and I was in shock," said Timur, adding that he was determined not to return to Uzbekistan where gay sex is illegal and he had been harassed for "looking like a girl".

That same year, Timur was abducted and beaten by a gang near Moscow. He decided that it was safer to leave Russia.

"They made me admit that I'm gay and dishonour Islam," said Timur, who received help from the United Nations refugee agency to move to an undisclosed European country three months ago and received HIV-treatment almost upon arrival.

"My immunity has improved, I feel much better," said Timur, who declined to publish his full name.

SECRET

Back in Moscow, Dilovar is afraid to use the metro or walk the streets in case he is stopped by the police and asked for identity documents.

But he prefers to remain in Russia illegally rather than return home to Tajikistan, where he was blackmailed after telling a man he met online - who turned out to be part of a criminal gang - that he was gay.

Steps is one of the few charities that is brave enough to help migrants like Dilovar get HIV tests and treatment.

It often send its clients, many of whom are gay or sex workers, to private clinics in small towns outside Moscow where doctors are willing to bend the rules.

"We find doctors who treat them in secret," said Kirill Barsky, a programme manager for Steps, told the Thomson Reuters Foundation.

"We work anonymously and cannot reveal anything about them."

Dilovar, who works as a waiter, receives some financial support from Steps towards the 4,000 roubles ($61) it costs each month to buy the cheapest antiretroviral drugs on the market.

He has not seen a doctor for more than a year and ekes out his medication. Meanwhile, the government provides his Russian boyfriend with monthly medical check ups and free drugs.

"I do not have the same opportunity as my boyfriend," said Dilovar. "Nobody monitors my situation ... I fear it is getting worse." ($1 = 65.3110 roubles)

(Reporting by Maria Georgieva; Editing by Katy Migiro. Please credit the Thomson Reuters Foundation, the charitable arm of Thomson Reuters, that covers the lives of people around the world who struggle to live freely or fairly. Visit http://news.trust.org)

Interview with Jewher Ilham, daughter of jailed activist Ilham Tohti

The academic and activist Ilham Tohti had fought for twenty years for Uyghur rights and to enhance a dialogue between the Uyghur and the Han Chinese, before he was sentenced to lifetime imprisonment for separatism charges in 2014. PEN/Opp has interviewed his daughter Jewher Ilham who was with him when he was arrested at Beijing Airport. Today she does not know whether her father is alive or not.

For PEN/OPP ›

In Swedish ›

The twenty-five-year-old Jewher Ilham has not seen her father Ilham Tohti, economist and human rights activist, since 2013. She is not sure if he is alive, but she remembers them eating ramen together at the airport in Beijing just before the plane was due to leave. She was going with him to the United States because he had been offered a research position at the University of Indiana.

“We left home in the middle of the night to make sure that the police would not pursue us. Dad was stopped at the airport. I didn’t want to go without him and protested. He literally pushed me away and told me to leave. I couldn’t stop crying, I wanted to stay with my family,” says Jewher Ilham on the phone from Washington DC.

When Ilham Tohti was arrested in February 2013 he did not know that his arrest was part of a bigger operation. He was one of the most popular lecturers at the Minzu University in Beijing, a university that caters for ethnic minorities, and had worked to strengthen the position of the Uyghur people, an ethnic Muslim minority in China’s western region Xinjiang, where they number is approximately forty-five percent of the population.

He worked to promote the integration of Uyghurs in China by demanding that they be allowed to use their own language and should be given a greater regional autonomy. Ilham Tohti also criticised repressive state measures.

In the autumn of 2019, the European Parliament awarded Ilham Tohti the Sacharov Prize. Similar to other recipients of this prize Tohti is a human rights activist who has been imprisoned for his work for human rights. According to the motivation, Tohti was awarded the prize with the hope that the mutual understanding between the Uyghurs and the Han majority in China would improve.

At the time of his arrest Tohti was a leading Uyghur intellectual, well-known mainly for the platform Uyghurbiz that he initiated, a platform where the Uyghurs are encouraged to communicate in Chinese, hereby creating a unique meeting place for the two ethnic groups living apart but within the same country.

“My father created his own site on an American server so that people could share information and challenge their own world-views. Although the Chinese regime several times tried to shut down the site, it symbolizes my father’s contribution to the freedom of expression—like a safe haven for his thinking,” she says and continues, “In China, where social networking such as Twitter and Facebook are forbidden, Ilham Tohti wanted to contribute by giving Chinese citizens a tool to connect to the world.”

The Uyghurs minority have in recent years suffered severe repression by the Chinese regime due to their ethnic identity and religion. Since April 2017 more than one million Uyghurs have been indiscriminately imprisoned in detention camps, so-called re-education camps, where they are forced to give up their ethnic identity and religion, required to swear allegiance to the Chinese regime.

The tiny interrogation room and passport control office at the airport in Beijing, where Jewher Ilham last saw her father, split her world in two. She remembers the border as a strict line between her new life in the United States and the old life that she left behind. At first it was not really obvious that she should travel to the US alone. She only knew a few words in English, she says. And upon her arrival to the States the border police tried to send her back to China. She crossed her hands in an attempt to communicate that her father had been arrested just before she boarded the plane.

She was on her own. In her jacket pocket she had a business card from the academic Elliot Sperling, a good friend of her father Ilham Tohti. At his death in 2017, Sperling was one of the world’s leading historians with a focus on Tibet and China. He helped her stay in the country—exactly how this happened she is reluctant to talk about for security reasons, she says. After one and a half years in the US she applied to a University programme and last summer she graduated with a degree in Political Science, Near Eastern Studies and Central Eurasian studies.

Jewher Ilham was earlier reluctant to make any claims about the dire situation of the Uyghur people, but now she uses all available means to rouse people concerning the suppression of the Uyghurs. The turning point came a few years ago when the news of the detention camps was spread, and Jewher realised that her father’s arrest neither had anything to do with her background or her knowledge.

“I decided that I was free to say what I wanted about my father’s situation. I did not grow up in the Uyghur region, but in Beijing. Despite my background, I am my father’s daughter and would be able to continue his battle, but I didn’t think that I was a good representative of the Uyghur.”

She realised that since she was raised in Beijing she did not have the right to represent other Uyghurs—that her knowledge was not enough. This duality both affects her activism and strengthens it, she says. But the struggle has a high price. “I felt I did not have the right. I was afraid that my activism could have negative consequences for my family. They are still in China and risk being subjected to retaliation by the regime. I am worried for my family,” says Jewher Ilham.

In his research Ilham Tohti has worked to strengthen the relationship between the Uyghurs and the Han Chinese in China. “My father advised the government to build more hospitals and schools and hire more teachers who could work in the Uyghur region—to strengthen the language, we need more teachers.”

As from 2014 Ilham Tohti is imprisoned for life, accused of spreading separatist ideas and encouraging violent activities aimed to disrupt the Chinese regime. At the trial in 2014 the prosecutor claimed that Tohti, via his web platform, had been propagating for separatism, including the promotion of an independent Xinjiang. “Instead its aim was to spread knowledge about social issues both among the Uyghurs and the Han Chinese,” says Jewher Ilham.

“The accusations of extremism were rather ironic since my father is perhaps one of the few Uyghurs who has never had any intention of disrupting the country. He critiqued the politics of the Chinese government, but he was never a separatist. China is trying to discredit him. And Chinese citizens will not be asking for evidence. The accusations are so gross that everyone hates him without even wondering why he has been imprisoned. They absolve themselves by making him an enemy of the state’s internal affairs,” Jewher Ilham says emphatically.

She describes her father as a moderate voice among the Uyghur. He tried to build understanding between the Han Chinese and the Uyghur so that Uyghurs could keep their culture and their language. “He wanted the languages to be vital—both languages. He wanted us to speak Chinese but without losing our own language. Now they are burning the Koran and schools are being closed. Our books cannot be published. Why? My father tried to stop the developments that we are experiencing now.”

Jewher Ilham has no news of her father’s whereabouts as from 2017. “I demand that the government restore my family’s right to visit him; we want to know whether he is still alive and, if so, how he is faring.” She adds that since she is a very positive kind of person, she is optimistic about the situation. “I am trying to cling to the hope I had when he was arrested six years ago. Each day I hope that he will be released.”

However, her concern for her family who are still in China keeps her awake at night. “I am worried for my family, but I have realised that I must contribute to the understanding of the Uyghur people’s situation, no matter which country I come from and no matter what background I have. The international community must continue to pressure China.”

She did not plan on staying in the United States. Jewher Ilham is now twenty-five and has taken time off from her studies in the US to work full-time with issue of the Uyghurs human rights. Next year she wants to study international relations.

In the US her life as a young woman has become significantly different. “I can do my own thinking and do not need to repeat the ‘truths’ of the government; I do not need to sound like a textbook. I am not bound to a given answer and have found that there can be many answers. Not only for me, but for everyone. I have learnt to embrace other people’s opinions. In China people think you are mad if you don’t sound like a textbook.”

But the route to independent thinking has not been straight forward; she has been subjected to hate campaigns on the Internet and has been threatened several times due to her active stance against the suppression of the Uyghur. “I have been called a whore by people who know nothing about my father. It is not even propaganda, it is pure hatred,” explains Jewher.

A recent leak of secret documents from China, 137 pages comprising lists of three thousand people’s life habits, reveals how people dress and whether they pray—all meticulously documented. The lists contain information about what people are accused of and why they might be sent off to a detention camp or a re-education centre.

“The information in this leak made me shudder because it backs the Uyghurs’ testimonies. However, we already had this information, so I am not surprised at all. Uyghur families have personally experienced exactly what the leaked documents show,” she says.

Moreover, the leak reveals that Uyghurs are arrested and interned on much weaker grounds than what China claims. China insists that the only reason behind the internments of Uyghurs is to combat Muslim terrorism. In the document there is also information about people’s contacts and their family members.

There are international and human rights aspects to Ilham Tohti’s case, such as how moderate Muslim values might be fostered in an environment of state-controlled religious oppression, and issues such as what is being done to open up a dialogue between a Muslim minority and a non-Muslim majority, and in what ways an authoritarian state might relate to dissidents.

Internationally the reactions to the detention camps for Uyghurs in China has led to outrage; China is harshly criticised for its treatment of the Muslim Uyghur people.

Jewher Ilham feels that she lacks strategies for her activism. Social media are to her a vital daily component and she appreciates their importance as news channels. Therefore, she says, in this coming year she has decided to focus on the topic of the spreading of the coronavirus. The virus must be seen in the light of China’s suppression of the Uyghurs, and within the context of the region where the detention camps are. “More than a million people are interned in these camps. When one person contracts the disease, it can spread rapidly, within the course of a few days.”

This was not an obvious line of action for her at first. Now the struggle against China’s oppression of the Uyghur minority has become a necessary part of her life. “I don’t find it a burden. The struggle for the Uyghur should be just as natural as drinking water. We are all human beings and need to take care of one another,” claims Jewher Ilham.

Her incentive is also enhanced by the fact that people in China have lost their confidence in the regime. “If a peaceful voice like my father’s can be silenced, what space remains for others? If the government cannot tolerate even my father’s critique, what remains?” Jewher Ilham asks rhetorically.

TV om Coronasmittan i Ryssland och Ukraina

Jag rapporterar på plats. Före peaken i Ryssland och under coronavirusets framfart.

Axplock från medverkan:

TV4 Nyhetsmorgon › Demokratin hotas i flera länder – coronakrisen utnyttjas för att få mer makt

Aftonbladet › Putin inför övervakningskameror: "Jag har två i min port"

TV4 Nyhetsmorgon › Brand kring Tjernobyl, senaste nytt om coronaviruset i Ukraina och Ryssland

Utrikesmagasinet: Coronasmittan göder misstro mot Putin

ANALYS. Den ryska regeringens hantering av coronakrisen visar brist på både planering och samordning vilket bäddar för ett nytt maktspel i Moskva. Samtidigt gör smittan det svårt för president Vladimir Putin att flytta fram sin position som planerat, skriver journalisten Maria Georgieva.

Publicerad: 2020-04-01 i Utrikesmagasinet ›

Putin försökte i det längsta distansera sig från coronavirusets framfart i Ryssland men den har slutligen nått en nivå där han måste agera. Till och med en medarbetare i Putins administration har testat positivt för covid-19.

Spridningen av viruset betraktades initialt som ett problem som kom från utlandet, men i takt med att samhällsspridningen ökar förbereder sig Ryssland, i synnerhet Moskva, för en kris på samma nivå som bevittnats på många andra håll i Europa.

Ryssland har stängt sina gränser för första gången sedan Sovjetunionens sammanbrott 1991. Den pulserande ryska huvudstaden har förvandlats till en spökstad där moskoviter endast får lämna sina hem för att handla mat och medicin, gå ut med hunden, slänga sopor eller uppsöka medicinsk vård. Skolorna är stängda. Första helgen innan hemmakarantänen infördes stängdes över 14 000 restauranger och 40 000 butiker i Moskva. Åtgärderna kommer att utökas till resten av landet.

Enligt den officiella versionen blev Putin varnad av Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin om att virusutbrottet i Ryssland var mycket värre än de officiella siffrorna. Borgmästaren fick ta smällen och informera allmänheten om den strikta karantänen i Moskva medan Putin lyckades hålla sig borta från att leverera detta tuffa besked. De politiska dimensionerna av virusets spridning belyser regeringens brist på planering och samordnade strategier.

Sobjanin och premiärminister Michail Misjustin har nu en svår tid framför sig. De måste träda fram och visa att de kan hantera smittspridningen, men att införa nya restriktioner innebär en svår balansgång. Åtgärderna får inte slå mot Putins förtroendesiffror men de får inte heller göra att makthavarna i Kreml framstår som svaga.

Förvirrande budskap

För att bekämpa en pandemi behöver allmänheten lita på den officiella informationen som myndigheterna kommer med. Sobjanin tycks ha velat stänga ned Moskva långt innan det blev av. Samtidigt anklagas borgmästaren för att ha missbrukat sina konstitutionella befogenheter när staden nu stängts. Resultatet är att invånarna blir förvirrade och inte förstår myndigheternas budskap. De förmedlar att sjuktalen är låga men uppmanar samtidigt alla att isolera sig och brott mot restriktionerna beläggs med hårda straffavgifter. Ju mer myndigheterna tar i med hårdhandskarna desto mer riskerar de att framstå som svaga, att inte kunna hantera situationen. Sobjanin kan bli en syndabock som får bära hundhuvudet när coronakrisen eskalerar ytterligare.

Pandemin väntas leda till en värre recession på global nivå än finanskrisen 2008–2009. För Ryssland kommer pandemin i ett läge när ekonomin redan kämpar i uppförsbacke.

Smittspridningen vänder också upp och ned på Kremls plan för att öka oljeproduktionen i det pågående priskriget med Saudiarabien. Smittan har lett till minskad efterfrågan på olja i Kina och Saudiarabien har förgäves försökt få Ryssland att gå med på att begränsa produktionen för att få upp oljepriserna. På lång sikt påverkar det låga oljepriset Rysslands stora energiföretag och om oljepriset inte stiger kan läget förvärras ytterligare.

Omfattande övervakningsssystem

Regeringen har framstått som motvillig att slå larm om hur viruset sprids och saknar troligen exakta uppgifter om hur spridningen i landet ser ut. En mer omfattande bild av läget lär dröja eftersom alla Rysslands covid-19-tester fram tills för en vecka sedan genomfördes vid en anläggning i Sibirien. Det finns också indikationer på att testet inte var tillräckligt anpassat för att identifiera alla positiva fall. Det tyder på att ett antal infektioner kan ha missats.

Staten vill nu förnya bilden av den egna insatsen och visa att regeringen är i stånd att bekämpa viruset. Det sker delvis för att dra uppmärksamhet från den ekonomiska lågkonjunkturen, västländernas sanktioner och den dalande rubelkursen.

Coronasmittan kommer att bekämpas med övervakning, ansiktsigenkänning och insamling av mobildata samt geolokalisering vilket innebär allvarliga intrång i människors privatliv. Bedömare spår att den mobila övervakningen inte kommer att fungera särskilt bra medan systemet utvecklas. Det är även oklart hur omfattande systemet kommer att vara den närmaste tiden och om det enbart kommer att omfatta dem som är smittade eller även andra. Den avgörande frågan är hur uppgifterna och övervakningen hanteras när krisen väl är över.

Människor kommer förmodligen att följa myndigheternas instruktioner, rekommendationer och indirekta tvång. För sin säkerhet gör den enskilda människan en överenskommelse med det auktoritära systemet. Friheten förhandlas bort i hopp om att inte råka illa ut.

Ökad misstro mot myndigheter

Systemet som myndigheterna lutar sig mot är ett resultat av Putins 20-åriga styre vilket genomsyrar alla statliga strukturer. Men med coronakrisen växer misstron mot Putin. Målet att hålla Ryssland stabilt blir svårare att uppnå när människors inkomster och levnadsstandard sjunker. Samtidigt riskerar covid-19 att bli överväldigande för landets underfinansierade sjukvård. Viruset kommer att slå hårt mot landets regioner, där sjukhusen är underbemannade och det råder brist på såväl kompetens som specialister. Läkare slår dagligen larm. Bedömare pekar på att det största problemet handlar om tillgång till tester, respiratorer och skyddsutrustning för sjukvårdspersonal. Det byggs flera sjukhus i rasande fart, för att rusta och ta emot fler sjuka.

Regeringen vet att människor inte har stora besparingar och att de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen kommer att slå mot ryska skattebetalare och företagare. Före sommaren väntas den ekonomiska krisen nå sin kulmen. För regeringen är minskad BNP-tillväxt och ytterligare minskningar av hushållens inkomster en farlig utveckling.

Putin kvar vid rodret 

Detta blir prövningen som testar systemets effektivitet medan en pandemi sveper över världen. Putin kan i förlängningen varken distansera sig från krisen eller skylla på någon annan men det är ändå svårt att föreställa sig att den kommer att kullkasta Putins planer på att sitta kvar vid makten när hans nuvarande mandatperiod löper ut.

Redan före virusutbrottet ville Kreml få det ryska folkets godkännande för de ändringar i grundlagen som parlamentet antagit och som gör det möjligt för Putin att ställa upp för omval i ytterligare två mandatperioder efter 2024. Grundlagändringarna skulle godkännas i en ”folkets omröstning” i april men även om han väntade länge har Putin nu skjutit upp omröstningen till ett senare datum för att ytterligare förhindra sammankomster och spridningen av coronasmittan. Makthavarna i Kreml vill få omröstningen ur världen då de vet att allmänheten riskerar att tappa intresset om de väljer att vänta och ett alltför lågt valdeltagande ger inte Putin den uppbackning han behöver. Oavsett när omröstningen sker kommer den att utgöra en parodi på en folkomröstning.

Ryssland vill inte heller göra avsteg från att stärka landets roll i utrikespolitiken. Hjälpen i form av medicinsk utrusning som skickades till USA, och tidigare till Italien, är ett sätt att visa landets goda vilja men också ett rop på hjälp. Ryssland kan behöva bistånd utifrån för att hantera viruset framöver och kommer att försöka dra nytta av situationen – både politiskt och ekonomiskt.

För Putin är det ytterligare en utmaning att kunna fortsätta forma sina geopolitiska projekt utan att möta andra ledare personligen. Om omständigheterna tvingar Putin till en mer passiv utrikespolitik kan det påverka hans förtroende även på hemmaplan.

Hot mot systemets livsnerv

De politiska konsekvenserna av coronakrisen kommer dröja sig kvar för en lång tid framöver som en osynlig dimma. Krisen utgör ett konkret hot som systemets auktoritära livsnerv inte kan undkomma.

Myndigheternas ansträngningar för att hantera coronaviruset kommer även i fortsättningen att te sig som spontana, motsägelsefulla och det kan vara svårt att skilja på vem som bestämmer vad. Rädslan för att göra fel är ständigt närvarande. Det politiska systemet kräver anpassning. Den som styr omständigheterna och kan förändra dem, styr i förlängningen Ryssland, där samtidigt ingen verkar i ett vakuum utan Putins godkännande.

Maria Georgieva
Journalist och Rysslandskorrespondent för Svenska Dagbladet. Rapporterar även för Reuters, The Telegraph och Sveriges Radio. 

Dagbok från Moskva: ”Är inlåst i min lägenhet”

Foto: Alexander Roslyakov

Coronavirusets framfart ger Putin en möjlighet att fullt ut pröva sitt högteknologiska övervakningssystem. Journalisten Maria Georgieva skriver dagbok från en påtvingad karantän i sin lägenhet i Moskva.

Publicerad 2020-03-27 för Svenska Dagbladet ›

Prolog

Jag sitter i karantän, inlåst i min lägenhet i Moskva. Höjdpunkten under min ofrivilliga isolering är att smyga ut för att slänga soporna, vilket myndigheter har bekräftat ska vara tillåtet. Men det kan ändras på ett ögonblick. Med skyddsmask och gummihandskar som rekvisita går jag med raska steg mot containrarna på andra sidan gatan.

Jag vet att jag är övervakad, som en sorts passiv deltagare i ett avsnitt av ”Big Brother”. En statist i ett soptunne-lajv, där tekniken är sugen på att lära känna oss bättre än oss själva.

17 mars, dag 1 i karantän

Vi promenerar till balkongen. I närheten står statyn av poeten Vladimir Majakovskij och kastar sin skugga över Triumfalnaja-torget. Under solens strålar argumenterar vi: ska vi meddela myndigheterna att min ryska rumskamrat Aleksandr nyligen återvänt från London? Tidpunkten sammanfaller med att Ryssland skärper sin 14 dagar långa karantänregel till att gälla alla som reser in från utlandet – från att tidigare bara ha omfattat dem från länder som drabbats värst av covid-19.

Personer som delar samma hushåll hamnar automatiskt i hemmakarantän. Vad händer med vår rörelsefrihet? Varför ska vi sitta i ett hemma-fängelse frivilligt!? protesterar jag.

Maria Georgieva tillåts bara gå ut för att slänga soporna, då iförd skyddsmask och gummihandskar – och övervakad av en kamera. Foto: Alexander Roslyakov

Aleksandr oroar sig för att han tar en onödig risk om han inte anmäler sig själv, i en osäker tid i världens största land när det är enklare att låtsas om att viruset inte finns. Rädslan är hårdvara. En rustning som skyddar mot det auktoritära systemet, men också ett hinder från att gå under radarn.

Slutligen bestämmer vi oss för att ringa Rospotrebnadzor, ryska folkhälso- och konsumentmyndigheten. Vi uppger adress, telefonnummer, skickar in kopior på våra pass. De skannas och laddas upp i en databas. Bilder på våra ansikten skickas till myndigheten som övervakar oss om vi lämnar lägenheten.

Anonyma källor säger till dagstidningen Vedomosti att ett undantagstillstånd kan komma att utlysas i Moskva inom några dagar – redan i slutet av denna vecka. Uppgifterna dementeras, men inrikesministeriet fick ändå i uppdrag att förbereda sig inför ett sådant scenario.

I butikerna gapar hyllorna tomma, bovetet är slut. Aleksandr panikbeställer mat via appar för hemleverans.

Soporna är slängda och dagens utflykt är över. Maria Georgieva återvänder raskt till sin karantän i lägenheten. Foto: Alexander Roslyakov

Det är oklart om Ryssland hanterat coronavirusets första skede på ett framgångsrikt sätt, med tur eller med inkompetens. Kanske är det en kombination.

För bara några dagar sedan var budskapet från Kreml att ”allting är under kontroll”. Till dess att Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin inför Rysslands president Vladimir Putin uppgav att situationen allvarligt har förvärrats, och att antalet smittade är mycket högre: ”Det finns många fler sjuka” (än den officiella siffran).

Dagligen stiger siffran med cirka 30 procent. I stället för att ta intryck av borgmästare Sobjanin meddelade Putin i sitt första corona-tal till nationen att människor får ledigt i en vecka. Ryssarna uppmanas stanna hemma – men det var inget tal om social distansering.

– Putin kämpar inte mot coronaviruset, utan mot sina sjunkande opinionssiffror, säger statsvetaren Tatiana Stanovaja, som driver den ryska politiska analysfirman R.Politik, och menar att den ryske presidenten försöker distansera sig från att på federal nivå utlysa hårdare åtgärder.

19 mars, dag 3

Jag gör yoga varje morgon, tänker att jag skulle kunna bli duktig på att sitta fängslad. Anpassning går fort.

För rumskamraten har Melania Trumps nya Youtube-video blivit en ritual: ”Det här kommer inte att vara för evigt,” säger Melania och kisar. En alienerad bön som påminner att vi åtminstone går igenom det här tillsammans. Vi imiterar henne, viker oss av skratt.

På nätterna beger vi oss till en sandstrand via Youtube. Klarblå vågor sköljer undan isoleringen.

Vladimir Putin kan sitta kvar vid makten till 2036, i princip på livstid, men dessa grundlagsändringarna måste godkännas i en nationell omröstning.

– Ingen vill ha panik inför omröstningen [som Putin har skjutit upp på obestämd tid]. Myndigheterna oroar sig för att framstå som svaga, förklarar statsvetaren Tatiana Stanovaja.

20 mars, dag 5

En vän från utsidan skickar ett meddelande. ”Känner du inte att du också vill se solen just nu?” Jag brukar löpträna, men springer inga maraton på balkongen. Försöker överblicka stunden, hör av mig till släktingar i fyra länder, redaktörer i London och i Stockholm, intervjupersoner i Minsk, i Kiev och i andra delar av Ryssland. Min mamma hälsar att 93-åriga mormor håller sig hemma, men kämpar. ”Ni är så lika. Hon kan inte heller sitta stilla,” säger mamma.

Den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB kunde inte övervaka 240 miljoner medborgare 24 timmar om dygnet, den kunde inte heller sätta en agent på varje medborgare. Nu kan regeringar förlita sig på övervakningskameror i stället, algoritmer i stället för agenter.

Kina använder teknologi för att övervaka och hantera spridningen av coronaviruset. Karantäner, smittspridare och nya fall övervakas med hjälp av mobiltelefoner och kameror. Ryssland vill inte vara sämre och följer efter det kinesiska exemplet med att införa sensorer som känner igen ansikten på offentliga platser.

Moskva har redan kommit en bit på väg. Coronautbrottet blir ett test av Putins övervakningssamhälle. Sedan februari har tusentals moskoviter, i synnerhet de som återvänder från länder som drabbats av covid-19, utsatts för en strikt 14-dagars hemkarantän för att förhindra att sjukdomen sprider sig.

23 mars, dag 8

Lägenheten har förvandlas till en produktiv liten nyhetsbyrå. Vi ringer experter, gör intervjuer på flera språk, och avbryter varandras arbete stup i kvarten. Bättre skämt avslutas med signaturmelodin från tv-serien ”Curb your enthusiasm”.

Vi överlever karantänen och isoleringen ett meme i taget.

Duman, underhuset i ryska parlamentet, förbereder en lag som innebär att människor som rymmer från karantän, eller återvänder från utlandet och inte sitter sina lagstadgade 14 dagar i karantän, kan fängslas i upp till sju år och hotas med bötesstraff om de smittar andra människor. Skulle andra människor dö utökas straffen.

Moskvapolisen har redan identifierat nästan 200 personer som kränkt eller rymt från sin karantän sedan februari, tack vare övervakningssystemen. Kraften i systemet vilar på att täppa igen risker. Människor ska inte kunna undkomma de cirka 170 000 kameror som har placerats på offentliga platser i Moskva under det senaste decenniet. En stor del av kamerorna är kopplade till sensorer och artificiell intelligens som kan identifiera de ansikten som flimrar förbi. Ett panoptikon för moderna tider.

26 mars, dag 10

Vi har fem dagar kvar av vår karantän. När vi slipper ut kommer Moskvas alla parker och butiker att vara stängda, med undantag för mataffärer och apotek. Utanför promenerar människor som vanligt. Vissa gör en grej av att de håller avstånd. Andra verkar inte ett dugg berörda och ifrågasätter varför det råder ”corona-hysteri”.

Hemma lagar vi borstj, rödbetssoppa.

– Vi bor i en stat som inte litar på sina medborgares omdömen. Hoppas alla blir rädda och stannar hemma så att vi inte blir smittade när vi släpps ut, säger Aleksandr och garvar.

Den nya tech-intresserade ryska premiärministern Michail Misjustins vill hålla koll på corona-smittade baserat på data från mobiloperatörer, i syfte att spåra personer som har varit i närheten eller haft kontakt med smittade. Alla som kan vara i riskzonen kommer att få sms med uppmaning om att isolera sig.

– Ryssland vill följa efter Kina och bekämpa viruset med teknologi. Men människor måste ge sitt samtycke till att uppgifterna lagras, säger juristen Stanislav Seleznev, som tar emot klagomål på människorättsorganisationen Agora.

Utvecklingen nu blir en testballong för ett system som i framtiden kan användas för politiska ändamål, vilket kan ge makthavarna möjlighet att manipulera information på sätt som inte är lagliga, förklarar Seleznev.

– Människor är inte uppdaterade om vilka rättigheter de har. Coronaviruset är en ursäkt för att utvidga experimentet, och skapa ett system som gör intrång i människors privatliv. Det kan användas för politiska ändamål, säger Stanislav Seleznev, som befarar att mänskliga rättigheter kommer att inskränkas.

27 mars, dag 11

Fyra dagar kvar i karantän. Vi ska se filmen ”Contagion” en gång till. Återstår att se om Aleksandrs förhoppning om folktomma gator har slagit in på tisdag när vi slipper ut ur vår lägenhet efter de lagstadgade 14 dagarna och äntligen får träda ut i friheten. Fortsatt övervakade lär vi dock vara även där ute.

Investigating the aftermath of a gas explosion in Kazakhstan

Investigation in text & video › The Swedish Society of Nature Conservation

I slutet av november 2014 kollapsade 29 människor på en skola i den lilla byn Berezovka, som ligger bredvid ett av världens största olje- och gasfält, Karachaganak i Kazakstan. De flesta offren var skolbarn och gasen som de hade andats in gav dem hjärnskador. Ingen har ännu tagit på sig ansvaret för händelsen. Första till Fjärde AP-fonderna har miljardinvesteringar i bolagen bakom det bolag som driver verksamhet på Karachaganakfältet.

Ljubov Voskoboj, 16, och hennes syster Jevgenija Kammenaja, 22, sitter i sitt kök. Foto: Denis Sinyakov.

– Mitt barnbarn var friskt när hon gick till skolan. Vid tiotiden ringde de. Barn föll ihop, skrek och krampade. När vi bar hem henne var hon vit som en vägg, berättar en av byborna, Antonina Semjonova, som bott i Berezovka i hela sitt liv.

Den 28 november 2014 fick plötsligt 25 barn och fyra vuxna på skolan i byn Berezovka svåra kramper, skakningar och yrsel som ledde till att vissa av dem förlorade medvetandet.

Paniken spred sig på skolan där barnen föll ihop. En av de dåvarande eleverna berättar: – Jag gick i korridoren. Plötsligt började mina skolkamrater falla ihop. Många blödde näsblod. Det var en fruktansvärd syn. Barnen svimmade. Det var hysteriskt, säger Jevgenija Kammenaja, idag 22 år.

Flammor av brinnande gas syns på horisonten vid Karachaganak-fältet i Kazakstan. Foto: Denis Sinyakov.

Karachaganak breder ut sig över mer än 280 kvadratkilometer nära den ryska gränsen i nordvästra Kazakstan. Utvinningen har pågått sedan 1997.

Karachaganak ägs av Karachaganak Petroleum Operating BV Consortium (KPO), som i sin tur ägs av det kazakiska bolaget KazMunaiGas och fossiljättarna Chevron, ENI, Shell och Lukoil.

Det finns därmed också en tydlig koppling mellan Sveriges pensionssparare och verksamheten på fältet, eftersom Första till Fjärde AP-fonderna har investeringar till ett värde på över tre miljarder kronor i fossiljättarna.

Övergiven by på randen till Karachaganak

Stäppen och byn Berezovka flyter in i varandra – byn är belägen ungefär fem kilometer söder om Karachaganak-fältet. Gränsen till det sanitära skyddsområdet går längs byns utkanter.

Idag är byn övergiven. Bråte från rivningsarbetet ligger utspritt på marken.

– Det grönskade på stäppen. Här stod vårt garage. Utanför fönstret hade vi våra hallon, äppelträd och vindruvor, minns Pavel Ivanov som bodde här förr och har rest med oss till Berezovka. 

När gasfältet upptäcktes 1979 var Berezovkabon Pavel Ivanov, 75, först stolt. På den tiden anade ännu ingen i byn vilken påverkan gasfyndigheten skulle få på liv och hälsa. Här står han på ruinerna av sitt tidigare hus i byn Berezovka. Foto: Denis Sinyakov.

Uppsluppna hundar som inte verkar ha sett en människa på länge springer fram till honom. Pavel Ivanov är pensionär och har bott större delen av sitt liv i byn.

 – Det finns knappt några fåglar kvar, säger Pavel Ivanov medan han vandrar i ruinerna av sin gamla trädgård.

Många år av hälsoproblem för människorna runt fältet

Berezovkaborna levde i många år omgivna av luft- och vattenföroreningar orsakade av utvinningen på fältet. Föroreningarna påverkade växt- och djurliv och orsakade svåra hälsoproblem för människorna.

– Barnens hälsa försämrades och påverkades av utvinningen, säger 75-årige Pavel Ivanov. 

År 2002, när utvinningen på Karachaganak varit igång i fem år, inrättade Kazakstans Folkhälsoministerium en sanitär säkerhetszon med en radie på fem kilometer runt fältet. Enligt kazakisk lag får människor inte bo i anslutning till sanitära skyddszoner. Kazakiska miljöorganisationen Green Salvation krävde därför att invånarna i byn skulle flyttas till en säkrare plats. 

Men inget hände.

Den 72-årige agronomen Machzom Ermikbajev, som är från byn och har ett barnbarn som förgiftades på skolan den 28 november 2014, berättar att byborna kämpade i minst 15 år för att bli förflyttade eftersom de inte ville leva så tätt intill föroreningarna. Foto: Denis Sinyakov.

Vädjade om att få flytta från föroreningarna

Samma år började boende i Berezovka försvara sina rättigheter och krävde att få leva utan miljöföroreningarna från olje- och gasutvinningen. Deras vädjan till KPO, bolaget som bedriver verksamheten på fältet, gav inga konkreta resultat.

Den 72-årige agronomen Machzom Ermikbajev, som är från byn och har ett barnbarn som förgiftades på skolan den 28 november 2014, berättar att byborna kämpade i minst 15 år för att bli förflyttade eftersom de inte ville leva så tätt intill föroreningarna.

Under hela 2000-talet vittnade nämligen Berezovkas invånare om konstant huvudvärk, minnesförlust, synförlust, hjärt- och kärlsjukdomar, andningsproblem med mera. Oberoende studier av den amerikanska civilrättsorganisationen Crude Accountability och det lokala miljöinitiativet Green Steppe (Zhasil Dala) undersökte fältets påverkan på människor och miljö.

Mätdata om bybornas hälsa säkerställdes av forskare i Moskva. En studie från 2003 visade att 45 procent av invånarna i byn hade kroniska hälsoproblem, och orsaken sammankopplades med giftiga utsläpp från olje- och gasutvinningen. En annan medicinsk undersökning visade bland annat att hela 80 procent av barnen i Berezovka led av olika lungsjukdomar, och att av hela byns befolkning led dessutom 21 procent av hjärt-och kärlsjukdomar. 

Crude Accountabilitys mätningar påträffade över 25 giftiga ämnen i luften, bland annat koldisulfid, vätesulfid och metylenklorid. 56 000 ton föroreningar släpptes ut från Karachaganak i atmosfären år 2004, enligt uppgifter från Kazakh Environmental Protection Society. Det är 3,3 gånger mer än vad de föreskrivna miljöriktlinjerna tillåter. 

Flod ringlar sig kvar byn Berezovka.

En annan studie, som gjordes år 2004 av Green Steppe, hittade tungmetaller i grönsaker som odlades i Berezovka med kadmiumnivåer 2-2,5 gånger högre än genomsnittet. Enligt ett laboratorium i Orenburg, Ryssland, var vattnet i byn inte drickbart på grund av föroreningar.

År 2005 drog ett regionalt departement i västra Kazakstans tillfälligt in KPO:s driftlicens på grund av uppgifter om felaktig lagring av avfall i närheten av gasfältet och kraftigt förorenad miljö.

Felaktiga uppgifter om föroreningar

Mellan 2004 och 2008 lämnade byborna in minst tre klagomål till Compliance Advisor Ombudsman (CAO), den oberoende klagomålsmekanismen för International Finance Cooperation, som hade beviljat ett lån för verksamheten på fältet. Byborna ville ha skadestånd med anledning av miljöföroreningarna, och krävde att bli förflyttade till en säkrare plats. Berezovkaborna lämnade också in flera stämningsansökningar mot KPO. 

År 2008 fastställde CAO att KPO:s egna mätningar av föroreningarna i luften inte stämde. KPO lämnade inte ut fakta om sin miljöpåverkan eller mätdata för utsläpp av vätesulfid mellan 2003 och 2006, samma år som Berezovkaborna hävdade att de drabbades av hälsoproblem relaterade till exponering av vätesulfid.

Massförgiftningen av skolbarn togs inte på allvar

Skolan i Berezovka, där 29 av offren befann sig den ödesdigra dagen 2014, är idag delvis förstörd men husgrunden står kvar. Det ser ut som en brottsplats. Människor tycks ha flytt i panik. Vid en av utgångarna ligger ett par svarta klackskor. På marken syns resterna av barnens grammatikövningar kring verbet “springa”.

Trots de oerhört allvarliga symptomen hos barnen och de vuxna som drabbats av akut massförgiftning blev offren inte ordentligt utredda av sjukvården i Kazakstan. Upprörda föräldrar hävdar att deras barn blivit felaktigt diagnostiserade. De menar att barnen inte behandlades för förgiftningsskador och att deras hälsa fortsatt att försämras. 

Inte heller makthavare tog massförgiftningen på allvar.

Den biträdande guvernören i Burlinskdistriktet i västra Kazakstan, Azamat Safimalijev, konstaterade snabbt att luften den 28 november inte var förorenad.

Nästan två månader efter massförgiftningen på skolan hävdade representanter för Folkhälsomyndigheten att alla barn som insjuknat i november led av ”kronisk bronkit” och/eller ”järnbrist”. Chefen för det regionala sjukhuset, Maksot Bajcherkesjev, menade att barnen svimmat av utmattning eftersom ”de var utarbetade”. Byborna reagerade starkt på uttalandena.

Dagen efter, den 29 november, meddelade biträdande chefen för hälsodepartementet i västra Kazakstan Manshuk Aymurzieva, att det rörde sig om okända toxiska substanser som påverkade nervsystemet.

KPO noterade själva inga allvarliga överträdelser i sin verksamhet på fältet under dagen. Men redan dagen före massförgiftningen på skolan såg flera av de boende i Berezovka plötsligt svart rök stiga från fältet.

Giftiga gasutsläpp från Karachaganak-fältet

Massförgiftningen den 28 november föregicks, visade det sig snart, av flera andra gasutsläpp. Den 27 november 2014 spred sig en illaluktande lukt, som påminde om ruttna ägg, i Berezovka. Människor fick svårt att andas och ringde ambulansen. 

Och även under veckorna innan hade fler farliga ämnen än vanligt läckt från gasfältet. 

Den 29 november påbörjades en förundersökning för att utreda vad som egentligen hänt. Distriktsåklagaren i västra Kazakstan, Serik Karamanov, konstaterade på en presskonferens den 3 december 2014 att det hade skett giftiga gasutsläpp vid Karachaganak den 27 november, samt att dessa utsläpp, som överstigit den högsta tillåtna koncentrationen av farliga utsläpp från fältet, hade varat i upp till två minuter. Enligt distriktsåklagaren hade liknande utsläpp av farliga ämnen, som överskred de högsta tillåtna gränsvärdena, även inträffat den 17, 18, 19 och 25 november.

Åklagaren konstaterade att det rörde sig om utsläpp av vätesulfid, som är giftigt vid höga koncentrationer. Detta berodde på att gasen som var avsedd att brännas vid gasfacklingen istället släpptes ut i atmosfären. Enligt anställda på KPO kunde gasen inte pumpas tillbaka in i reservoaren på grund av ett elfel. Ett enormt tryck gjorde då att gasen istället släpptes ut, förklarade Karamanov. 

Åklagaren slog fast att KPO:s ledning skulle ställas till svars, om kopplingen mellan utsläppet och massförgiftningen kunde bekräftas. Enligt åklagaren Karamanov var det anmärkningsvärt att en av de två miljöövervakningsstationerna som placerats i anslutning till byn var avstängd den 27 november när giftig gas släpptes ut i atmosfären.

I byskolan i Berezovka drabbades 25 barn och fyra vuxna av akut förgiftning. Idag är byn övergiven och skolan i ruiner. Foto: Denis Sinyakov.

FN:s sändebud: Brott mot mänskliga rättigheter

Under våren 2015 besökte FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter och giftiga ämnen, Baskut Tuncak, byn Berezovka. Rapportören konstaterade brott mot mänskliga rättigheter och att dussintals barn drabbats av symptom till följd av ett stort och ickegodkänt utsläpp av giftig gas.

I juli samma år beslutade en domstol att KPO skulle betala 48 miljoner dollar i böter för de giftiga utsläppen. Det regionala ekologidepartementet i västra Kazakstan konstaterade att KPO brutit mot miljölagstiftningen på flera punkter, genom miljöföroreningar vid gasförbränning.

Byn flyttas slutligen

År 2015 meddelar Kazakstans biträdande premiärminister Berdibek Saparbajev att 1 581 personer äntligen skulle få förflyttas från Berezovka till staden Aksaj. 

Det finns de som menar att förflyttningen slutligen beslutades för att verksamheten på fältet skulle kunna expandera.

 – Olje- och gasfältet blev större och kom närmare Berezovka, säger Machzom Ermikbajev innan hans ögon tåras vid minnet av vad som hände med hans barnbarn.

Andra tror att KPO flyttade byborna av andra skäl: 

– KPO förflyttade oss för att begrava sitt dåliga samvete. De ville inte erkänna att förgiftningen kom från olje- och gasfältet, säger 70-åriga läkarassistenten Antonina Semjonova, som förflyttades till Aksaj.

Så är livet idag för barnen

Det var KPO som finansierade bygget av höghusen i Aksaj dit familjerna förflytta des efter förgiftningen i Berezovka. Här bor Zulfiya Kusmangalijeva, 40 år, och Alija Mukangalijeva, 43 år. Deras döttrar, Alina och Albina, är några av de barn som drabbades värst efter händelsen. Under tre år vägrade Kazakstans statsägda sjukhus att ge dem korrekta diagnoser trots att barnen fortfarande svimmar, berättar Alina och Albinas mammor.

– Det har gått mer än fem år men barnen är fortfarande drabbade. Min dotter Albina har konstant ont i huvudet, yrsel, tryckvågor och svår huvudvärk. Händerna skakar hela tiden. Hon har ofta dåligt minne, säger Alija Mukangalijeva.

Zulfija Kusmangalijeva och hennes dotter Alina minns skoldagen den 28 november som en mardröm.

– Hon är ofta sjuk, kramp i benen och armarna. Huvudet gör nästan alltid ont. Min dotter kan inte röra ena handen. Hon kan vara utslagen från 45 minuter till en timme när hon ligger medvetslös.

Ljubov Voskoboj, som såg sin klasskompis svimma på skolan, har idag problem med synen och bär tjocka glasögon. Hon hade inga synfel före händelsen på skolan, men ett halvår senare började hon få problem med svimningsanfall. Det visade sig att en cysta bildats i Ljubov Voskobojs hjärna och hon behöver nu kontinuerlig läkarvård för att övervaka hur cystan växer.

Frivilliga insamlingar gav några av barnen hjälp

Flera av offrens familjer blev tvungna att ta pengar ur egen ficka för att bekosta läkarundersökningar på det ansedda barnsjukhuset N.A Semasjko i Moskva, Ryssland. 

Organisationen Crude Accountability samlade in pengar så att Alina och Albina – som var två av de värst drabbade barnen – kunde resa till det ryska sjukhuset för att få en diagnos. 

Så fick de två flickorna äntligen svar på vad det var de drabbats av.

Zulfijas och Alijas döttrar lider av en toxisk hjärnsjukdom efter gasexponeringen. Läkare i Moskva fastställde diagnosen G92x46, enligt ICD-10-systemet, i slutet av mars 2018. 

Överläkare och forskare i Sverige förklarar vad beteckningen står för. Med G92 avses ”toxisk encefalopati”. X46 står för ”oavsiktlig förgiftning med och exponering för organiska lösningsmedel och halogenerade kolväten och deras ångor. Symptomen som beskrivs kan ha flera orsaker, bland annat akut påverkan av något, eller en blandning av neurotoxiska ämnen som troligen förekommit i hög koncentration i luften”, skriver överläkaren Gunilla Wastensson vid Västra Götalands Miljömedicinska Centrum i ett meddelande.

Enligt Crude Accountability har fem barn hittills diagnostiseras med toxiska hjärnskador på barnsjukhuset i Moskva. I samband med gasutsläppen ackumulerades även vätesulfid i barnens kroppar, enligt distriktsåklagaren Serik Karamanov. Gasen påverkar det centrala nervsystemet, kan orsaka minnesförlust, nedsatt koncenLjubov Voskoboj, här med mamma Svetlana Voskoboj, var i byskolan 28 november 2014. Hennes symptom märktes först sex månader senare, när hon föll ihop på grund av en cysta i hjärnan. 59 trationsförmåga, huvudvärk och besvär i luftvägarna, vilket i förlängningen kan leda till svimningsanfall under en lång tid efter exponeringen.

Hjärnskadorna kan påverka offren livet ut.

Karachaganaks ägare och myndigheterna nekar till ansvar

Varken KPO eller Kazakstans statliga myndigheter har erkänt någon inblandning i tragedin eller kompenserat barnen för deras hälsotillstånd. Den officiella orsaken till olyckan har än idag inte bekräftats. 

I början deltog KPO aktivt i utredningsarbetet i samarbete med myndigheterna. KPO lämnade information från operativa anläggningar och miljöövervakningsstationer till utredarna. Men så småningom blev de mindre samarbetsvilliga. Förundersökningen mot KPO som inleddes 2014 lades ner i april 2018 på grund av brist på bevis.

KPO avfärdar alla påståenden om att Karachaganak-fältets giftiga utvinning ska ha bidragit till att orsaka barnens ”så kallade förgiftning”, skriver de i ett skriftligt uttalande till oss. KPO menar att representanter för Kazakstans regering i en utredning konstaterat att det saknas bevis för att bolagets utsläpp har bidragit till de hälsoproblem som drabbade skolbarnen i november 2014. 

I ett tidigare uttalande nekar KPO även till att gasfackling, eller någon annan process som involverar utsläpp av vätesulfid, kan ha legat bakom utsläppen den 27 november. De förnekar också att någon av deras miljöövervakningsstationer var avstängd vid händelsen. 

Föräldrar hävdar fortfarande att deras barn medvetet har fått fel diagnoser i syfte att skydda KPO:s och de bakomliggande utländska fossilbolagens rykte.

– Ingen från bolaget vill ta ansvar. Om KPO betalar så lite som en dollar till barnen så erkänner de att barnen har blivit sjuka av gasfältet, säger Lukpan Achmedjarov, grävande reporter på veckotidningen Uralskaja Nedelja.

KPO bröt mot de mänskliga rättigheterna

Människorättsförsvararen Jevgenij Zchovits, från International Bureau for Human Rights and Rule of Law, har hjälpt byborna med klagomål mot Karachaganakfältets verksamhet under många år. Han förklarar att bolagen som är verksamma på olje- och gasfältet Karachaganak har direkt samröre med korrupta makthavare i Kazakstan. Något som han anser att svenska pensionssparare, vars pengar placeras i AP-fonderna, ska känna till.

– Så som KPO hanterade tragedin i Berezovka är regel, inget undantag. KPO bröt mot de mänskliga rättigheterna eftersom de inte förflyttade byborna i god tid före olyckan, säger Jevgenij Zchovits.

Karachaganak-fältet ska byggas ut

Så vad händer nu med Karachaganak? KPO planerar att ytterligare bygga ut olje- och gasfältet.

Läkarassistenten Antonina Semjonova från Berezovka höjer ett varningens finger. 

– Det finns inga garantier för att barn i framtiden inte riskerar att förgiftas av oljeoch gasfältets verksamhet. Eller för att det inte ska hända igen, säger Antonina Semjonova. 

Hon syftar på de fem andra kringliggande byar som ligger på gränsen till Karachaganak-fältet, där 9 000 människor fortfarande bor.

Text: Maria Georgieva
Foto: Denis Sinyakov

Slutkommentar
KPO ville inte ställa upp på en intervju men återkom till slut med skriftliga svar. KPO hänvisar till sin hållbarhetsrapport och betonar att de samarbetade med lokala myndigheter direkt efter händelserna i november 2014. Initialt hänvisade KPO också till de enskilda ägarbolagen. Dessa bolag svarar inte på några frågor, med undantag för Shell som hänvisar till webben för svar på samtliga frågor. 

Shell gör tillägget att bolaget förstår att investerare är ”intresserade” av klimatförändringar. 

På sin hemsida slår KPO fast att de följer internationella och nationella förordningar. 

Samma år som barnen blev förgiftade slog KPO rekord: 142,5 miljoner oljefat producerades.

Karachaganak 

• Olje- och gasfältet Karachaganak Oil & Gas Condensate Field drivs sedan 1997 av Karachaganak Petroleum Operating BV Consortium (KPO). Kazakstans omfattande naturresurser av olja, fossilgas och uran har gjort landets ekonomi till den största i Centralasien. Mer än 45 procent av Kazakstans oljeproduktion kommer från fältet. Karachaganaks fossila reserver omfattar över 1 200 miljarder ton olja samt mer än 1,35 biljoner kubikmeter fossilgas. 

• En genomgång av Första till Fjärde AP-fondernas aktieinnehav visar att de har placerat 3 071 719 815 kronor i de fyra internationella bolagen Chevron, Lukoil, ENI och Shell som äger 90 procent av Karachaganak Petroleum Operation BV – som driver gasfältet Karachaganak. 

• Under 2018 var nettoproduktionen från Karachaganak 27 000 fat flytande vätskor och 3,4 miljoner kubikmeter fossilgas. De direkta utsläppen från verksamheten var 1,9 miljoner ton växthusgaser år 2018. Det saknas uppgifter om hur stora utsläpp som användningen av oljan och gasen ger upphov till. 

• Rå fossilgas kan också innehålla vattenånga, vätesulfid (H2S), koldioxid, helium, kväve och andra föreningar. Om koncentrationen av H2S i gasen är tillräckligt hög kan det också finnas en lukt av ruttet ägg.

Ägandet i KPO och Karachaganak

• Shell (Nederländerna): äger 29,25%

• ENI (Italien): äger 29,25%

• Chevron (USA): äger 18%

• Lukoil (Ryssland): äger 13,5%

• KazMunaiGas (KMG) (Kazakstan): äger 10%

First Russia-Africa Summit – with France 24

Reported from the first ever Russia-Africa summit in Sochi for France 24, English Service, and also for the channels in depth programme “Eye on Africa”.

Some notes from my lives:

Russian President Vladimir Putin is hosting a charm offensive this week in the Black Sea resort of Sochi, welcoming dozens of African leaders to a new summit, that Putin wants to representing a significant milestone in Russia's ongoing outreach project to the continent.

The stake:

Moscow seeks trade agreements and partners for its large energy, mining and defence companies.

Moscow is demonstrating its willingness to restore ties with its Soviet-era partners, for example, Angola and Mozambique, and with countries that have been under Western influence, specifically, Morocco, Nigeria and South Africa.

Russia and Africa are trying to present themselves as a big player and an important player. Moscow offers cheap arm deals – expanding its military footprint in African nations. Putin's charm offensive is about seeking new opportunities for military co-operation. Russia is the major supplier of arms to the region, but the volume of exports to Asia is bigger.

Yet, the defence relationship between Russia and Africa is growing. Since 2014, military co-operation agreements have been signed with 19 African countries.

Russia's military ties extend beyond arms exports and involve the use of private mercenary groups. The Wagner Group mercenary organisation, for example, is confirmed or believed to have deployed to the CAR, Mozambique, Madagascar, Sudan and Libya in recent years.

The war-torn Central African Republic is home to perhaps Moscow’s closest African relationship. Russia has been active in the Central African Republic, officially helping to support the embattled government, providing security to the government – safeguarding key economic assets. The mercenaries — reportedly supplied by a company with connections to the Kremlin — guard CAR President Faustin-Archange Touadéra, who appointed a former Russian spy as his top security adviser. Meanwhile, Russian companies have received diamond mining concessions from the government.

With Western nations, Russia has sought to play on African concerns of neo-colonialism and political coercion. Less restrained by public opinion and concerns for human rights or transparency, Russia has also courted authoritarian regimes that face condemnation from the U.S and Europe.

Russia appears to be acting out of self interest also. It is perceived as if a lot of deals have been made, but Russia does not have the capability of over-investing, nor to compete with investment giants in Africa such as China and the US in Africa. 

Also, Putin seems to prefer semi-authoritarian leaders because he sees stable governments in them, and he looks for common ground. 

What the concrete outcome of the cooperations decided here will be, remains to be seen.

In a nutshell, Moscow is getting good at taking advantage of its own self interest by setting up partnerships and helping African nations to stand up to the west, saying that they have common interests with its future partners by striking deals worth billions of rubles.

Economically speaking, Russia is not in a state where it can compete with other investment giants, such as the US and China.