Putin's Shadow War by Maria Georgieva

Fyra nordiska public service-bolags grävande redaktioner gjorde en storgranskning av den ryska underrättelseaktiviteten som riktas mot Norden. Dokumentärserien “Skuggkriget” fick sin gemensamma nordiska premiär den 19 april.

Europas säkerhetsläge förändrades dramatiskt den 24 februari 2022. Finlands och Sveriges Nato-ansökningar bidrog också till den ryska underrättelsetjänstens ökade intresse för Norden.

De nordiska grävredaktionerna inledde ett samarbete för att undersöka vad det här kan betyda i praktiken. Kan man tala om hybridkrigföring och förberedelser för hybridkrig - och riktas det också mot de nordiska länderna?

Resultatet av det journalistiska samarbetet är den tredelade tv-serien Skuggkriget, som fick genomslag över hela världen.

Granskningen har gjorts med stöd av Nordvision, som är en stiftelse med uppgift att stärka public service-produktioner i de nordiska länderna.

Tillsammans med kollegor från Finland, Sverige, Norge och Danmark deltog jag i projektet som granskande reporter och gjorde kartläggningar, spaningsarbete och källrekrytering. Totalt genomförde vi intervjuer med hundratals personer. Research och annat redaktionellt arbete har gjorts både gemensamt och separat. En så här avancerad journalistisk bedrift hade inte kunnat genomföras utan ett gemensamt och öppet nordiskt samarbete.

I avsnitt 1 kommer Uppdrag granskning kommer över en lista på misstänkta spioner. En intensiv jakt efter Putins utsända i Sverige inleds. Genom ett unikt spaningsarbete upptäcker reportrarna en lögn som hotar rikets säkerhet. SVT kan tillsammans med DR, NRK och Yle avslöja hur Ryssland spionerar på oss i hemlighet.

Se hela serien här

Vi producerade tillsammans med DR i Danmark även en podcast på engelska.

Lyssna på Coldfront
här

Ett mål med Skuggkriget var att skapa en offentlig diskussion om den gemensamma hotbilden. Och den diskussionen har vi definitivt fått i gång.

2 nominations - PRIX EUROPA! by Maria Georgieva

Partner in crime, reporter and producer Ali Fegan and I at another festival in Banff, Canada, where “The Russian Hitmen” was nominated for best investigation.

YAY! Two of Uppdrag Granskning’s investigations are nominated!

“The Russian Hitmen” and “Ericsson och IS” are nominated in the Current Affairs category. I worked as a writer, reporter and co-producer on “The Russian Hitmen” and as reporter and researcher on “Ericsson och IS”.

WATCH "The Russian Hitmen"

WATCH “Ericsson och IS”


About PRIX EUROPA

To this year's competition 255 media organisations submitted a total of 606 outstanding productions have been listened to or screened over the last 12 weeks. This was done by a group of independent experts who do not belong to any broadcaster and do not have an entry of their own. Each submission was evaluated at least twice in written form, using the parameters of the particular PRIX EUROPA voting sheet for each category.

Investigation of the year! by Maria Georgieva

The team!

The investigation I was a reporter for in the beginning of 2022 - Ericsson och IS has been awarded as the investigation of the year by Kristallen!

Kristallen is a quality award and gala for Swedish television production. The award was established to stimulate the production of television programs with high content, artistic and technical quality and to give the Swedish television industry an opportunity to exchange views and experiences from the production of television programs.

WATCH

Uppdrag Granskning at the award ceremony Kristallen in 2022.

Tystnaden är talande - därför gratulerar Vladimir Putin inte Joe Biden by Maria Georgieva

tv4+usavalet+kreml.jpg

Rapporterade för Tv4 under presidentvalet i USA på plats från Moskva ›

Här & här

Enligt Kremls talesperson Dmitrij Peskov hoppas Ryssland på dialog med USA:s framtida president.

Det är samma mantra som vevas och upprepas nu som under valkampanjerna. Rysslands president Vladimir Putin gratulerar inte Joe Biden riktigt än eftersom det "finns vissa rättsliga förfaranden och Kreml inväntar det officiella valresultatet," meddelade Kremls talesperson Dmitrij Peskov på måndagen under en presskonferens via telefon.

På frågan om varför Putin gratulerade Trump så snart det stod klart att han drog i från under valet 2016 sa Peskov att “saker och ting var annorlunda då: Hillary Clinton förklarade sig besegrad,” och hotade inte att dra igång rättsliga förfaranden för att bestrida rösträkningen.

Kreml avvaktar, och det är i linje med hur de brukar reagera. Men tystnaden är talande. Moskvas band till Washington har kraftigt försämrats de senaste fyra åren efter Rysslands annektering av Krimhalvön i Ukraina år 2014. Joe Biden var USA:s vice president under Barack Obama då.

Här i Moskva har man inga illusioner om att relationerna med Ryssland skulle förbättras med demokraterna i Vita Huset.

En mer förutsägbar administration i Vita Huset kan samtidigt vara "ljusglimten" som Ryssland har väntat på, men att Trump inte sitter vid presidentmakten för inte med sig några garantier för att kontaktytorna mellan Washington och Moskva ska vända och bli mer framgångsrika för Ryssland.

Kreml har också ett långt minne. Under 2011 sa vice president Biden att om han vore herr Putin, skulle han inte ställa upp i ett ytterligare presidentval - det skulle vara dåliigt för landet och för Putin själv.  Men Kreml anpassar sin taktik. Joe Biden har kallat Ryssland "det största hotet" mot Amerika.

Biden och Putin är inte en självklar matchning i den geopolitiska himmelen, Moskva fruktar att Bidens ordförandeskap kommer att innebära mer tryck och fler sanktioner från Washington.

Det tycks finnas en förväntan att Biden kommer att stötta NATO fullt ut och använda internationella organisationer för att uppnå amerikanska mål.

Visst finns det ryska ledare som förväntar sig att Joe Biden, om han blir vald, skulle vara mer kritisk mot Rysslands geopolitiska agenda, men det finns ingen “linje” i hur de som jobbar med USA-frågor inom den ryska regeringen ser på Biden.

Men för Kreml kan det finnas ett ljusglimtar med Biden vid rodret. Ryska kommentatorer förutspår en Biden-administration kommer åtminstone att vara mer förutsägbar, än under Trump. En rysk tidning hävdade nyligen att relationerna mellan USA och Ryssland sjunkit "till havsbotten" under Trump. 

Det kan göra det lättare att nå enighet om pressande frågor, som New Start - det avgörande USA-ryska avtalet mellan USA och Ryssland som handlar om att hanvera antalet kärnvapenmissiler, som ska löpa ut i februari nästa år.

Biden kan agera mer förutsägbart i utrikespolitiken, röra sig tillbaka till de allierade inom Nato och driva USA mot mindre isolering i utrikespolitiken. Man är medveten om att han absolut inte vill slopa några sanktioner mot Ryssland.

Kanske kan man säga att Biden inte skulle ge Ryssland lika stor uppmärksamhet som Trump har gjort, eftersom han skulle ha fullt upp med politiken på hemmaplan och annars fokusera på Kina.

Putin har ingen ideologi förutom patriotism, under Donald Trump hyllade han liberalismens död, men har i ett uttalande nyligen sagt att han “fortfarande gillar vissa grejer med liberalism…” så det tyder på att Moskva vill gå vidare från Trump-eran och försöka bygga ett arbetsförhållande med det nya Vita huset. Det finns ingen garanti för framgång.

A deeper look into Russia’s role in Baltic Sea pollution reveals a whole ecosystem of disinformation and denialism by Maria Georgieva

Coda Story Baltic Sea May 2020.png

Pollution linked to animal farming in northwestern Russia has contaminated rivers and killed large areas of seabed.

For Coda Story ›
For Moscow Times ›
For Expressen ›
For Novaja Gazeta ›
For Sveriges Television ›

Sergei Gribalev’s rubber boots sank into the open field’s thick, foul-smelling mud. As he prepared to take water samples and examine a nearby stream, seagulls landed atop swimming pool-sized basins, filled with brown manure. 

“This is just the tip of the iceberg,” he said, through a respirator mask that covered the lower half of his face.

Gribalev is a leading figure in an environmental group named the Green Alliance. We stood on the outskirts of Pobeda in Leningrad Oblast. Located 50 miles northwest of Russia’s second-largest city, Saint Petersburg, and home to 2,000 people, Pobeda’s name translates as “victory.” The stench in the village was appalling. 

Four lagoons overflowed with thousands of tons of animal waste. Some were dotted with rotting chicken carcasses. These lakes of excrement, containing hazardous amounts of phosphorus, have been created by Udarnik, one of the biggest poultry farms in the area. The facility has been dumping manure onto nearby land since it first began operations in the 1970s. 

The contents of the lagoons have leached into the soil and polluted nearby rivers, discharging between 10 and 20 tons of phosphorus annually, according to estimates from the Finnish Environment Institute. Half of it ends up in the Baltic Sea and flows into the Gulf of Finland, which also takes in the coast of Estonia. The contaminated waters then head south towards Sweden and Poland.

Phosphorus pollution contributes to a process known as eutrophication. This occurs when a body of water becomes overly enriched with minerals and nutrients, which promote excessive algae growth. Such growth can result in oxygen depletion and the consequent devastation of marine life. In the Baltic Sea, eutrophication has led to expanses of dead seabed that adds up to an area roughly the size of Denmark.

Much of the pollution responsible comes from Leningrad Oblast in northwestern Russia. Several countries around the Baltic have pressured the Russia’s government to reduce its discharge of phosphorus, Finland chief among them. Over the years, Russia has presented itself as a partner in this endeavor; a concerned nation, keen to help solve ecological problems. Officials in Saint Petersburg have even trumpeted their own cooperation with other countries around the Baltic. 

Overview of the facilities of The Poultry Farm Udarnik in the background. In the front, manure from the farm. Photo by Folke Rydén

Overview of the facilities of The Poultry Farm Udarnik in the background. In the front, manure from the farm. Photo by Folke Rydén

But a deeper look into Russia’s role reveals a whole ecosystem of disinformation and denialism. This toxic environment has been created by lobbyists, corporations and politicians, who refuse to entertain the possibility that the dumping of vast amounts of untreated animal waste on Russian soil could possibly lead to pollution and ecological disruption elsewhere. Far from working to address the issue, they have instead dismissed and attempted to discredit the work of independent researchers whose findings run contrary to their own interests.

For years, Udarnik has denied violating environmental laws relating to the dumping of manure to local media, prosecutors and activists. The company also declined to answer questions for this article.

Udarnik is only part of the problem. The area around Saint Petersburg is home to at least 145 large-scale cattle, pig and poultry farms, each with about 172,000 animals. There are more than 10 active poultry farms left in the region. According to researchers, every year a single poultry farm can deposit around 10 tons of phosphorus into the Baltic sea.

Denying the facts

Seppo Knuuttila, a leading researcher from the Finnish Environment Institute, has witnessed the conditions in Pobeda first-hand. He describes them as the worst he has ever seen. 

“Manure lay spread in the countryside, not in such a way that it served as fertilizer. Huge quantities completely covered the ground,” he said. 

Knuuttila has been monitoring pollution in the Baltic since the 1980s and first began surveying possible sources in the area surrounding Saint Petersburg in 2008. “It was pioneering work in Russia, because no one had information on emissions from large animal production plants,” he said. 

When he first identified several large polluters, the Russian reaction was openly hostile. Knuuttila found himself attacked in the Russian media and referred to as a “hooligan and a provocateur” by the state-run news agency Ria Novosti. 

“There was an urgent need for preventative measures, but our results were not received enthusiastically,” he said.

In the spring of 2011, as Knuuttila was working on a project to document emissions in the area, his research revealed a massive spillage of manure into the Ladoga River after a dam broke at the Nevskaya poultry farm in Leningrad Oblast.

The Nevskaya spill first made the news in Finland, but it also received coverage in Russia. “Once it became known to the Russian media, the authorities could no longer hide the company’s problems. This may explain the irritation towards me,” said Knuuttila. 

Knuuttila said the local environmental chief of Leningrad Oblast accused him of “lying and slandering Russia,” after he had revealed the details of the accident. The official told Knuuttila that she had been in contact with the management of the poultry farm and had been assured that nothing had happened. 

After the incident, Knuuttila analyzed water samples and monitored satellite images of the site. He estimated that between 40 and 50 tons of phosphorus had been released, much of it into nearby waters. 

Neither representatives from Nevskaya nor local government officials replied to interview requests for this article. 

Despite the negative attention, Knuuttila continued his research investigating the source of the pollution from Russia. The worst was yet to come. At the start of 2012, Knuuttila discovered what would later be known as the biggest ever phosphorus leak into the Baltic Sea – a massive 1,000 tons a year, according to his calculations. It emanated from the Russian fertilizer company Eurochem’s Fosforit plant, along the River Luga in Kingisepp, an ancient town located 85 miles southwest of St. Petersburg.

Knuuttila’s efforts to trace the leak back to the source and investigate it led to his arrest by the Russian Federal Security Service (FSB) in April 2012. Knuuttila says he was on an official data-collection trip, taking samples from the river. Eurochem, however, said he had trespassed on factory owned land. 

While detained, Knuuttila was interrogated by the police. Upon his release the following morning, his computer was confiscated by the FSB. 

His arrest escalated into a confrontation between the Finnish and Russian officials. In a sharply worded statement, the Russian Foreign Ministry’s press officer Aleksandr Lukashevich described Knuuttila’s actions as “unacceptable” and called upon Finland to explain his activities. 

Now, fearing arrest, Knuuttila says he can no longer work in Russia. This has effectively ended his research in the region – at great potential cost to the environment of Leningrad Oblast and the Baltic Sea. 

“Something nasty can happen to me in Russia,” he said. “My work was not completed, even though the results achieved were very significant. If I’d try to take samples or to approach a pollution source, I would almost certainly be re-arrested.”

Denials and fines

Farms such as Udarnik have been dumping manure on the land of Leningrad Oblast since the Soviet era, causing environmental devastation there and in the Baltic sea. It appears to be more convenient and cost effective for them to continue to do so, facing only occasional fines from the local environmental authorities, than to invest in expensive new waste treatment technology. 

“There are no systems for managing the manure. While local supervising authorities impose fines and penalties, they turn a blind eye to the ecological problems, which get worse year after year, worsen year after year,” said Gribalev.

In 2010, Udarnik formally changed its management and its new owners expressed their wishes to do things differently. The company made some promising moves to address the pollution. In 2013, it joined forces with the Finnish environmental organization the John Nurminen Foundation, which focuses on protecting the Baltic Sea, to investigate options for minimizing the risk of runoff from the manure lagoons to the environment.

A joint Finnish-Swedish project was launched to install a large filter system with the ability to rinse the manure and reduce the phosphorus leaking into the Gulf of Finland.

But, according to Marjukka Porvari from the foundation, Udarnik could not afford to fully implement the system. “We had a project ongoing up until June 2017, but manure has been leaking for over 40 years, and it has gotten worse since we were there,” she said. 

Lagoons of leaking manure from the chicken farm, on dumping area and fields near The Poultry Farm Udarnik, on the outskirts of Pobeda Village, Leningradskaya Oblast. Photo by Folke Rydén

Lagoons of leaking manure from the chicken farm, on dumping area and fields near The Poultry Farm Udarnik, on the outskirts of Pobeda Village, Leningradskaya Oblast. Photo by Folke Rydén

Lagoons of leaking manure from the chicken farm, on dumping area and fields near The Poultry Farm Udarnik, on the outskirts of Pobeda Village, Leningradskaya Oblast.
Photo by Folke Rydén

Some continue to flat-out deny that untreated manure is harmful to the environment. “They are not doing anything wrong,” said Nikita Melnikov, the billionaire former owner of Sinyavskaya, Russia’s largest egg producer.  “It’s more important to handle the municipal sewage systems than to talk about chicken farms.”

The facilities at Sinyavskaya, also in Leningrad Oblast, house around 3.58 million egg-laying birds and the farm produces over two billion eggs per year. In 2017, more than 3.2 billion eggs were produced in total around the Leningrad region.

Melnikov now works as a lobbyist, shuttling between farm owners and local politicians. As such, he prefers to blame Finland for the pollution of the Baltic Sea. “The poultry farms have no negative impact on the environment. Why is Russia to blame? Finland is responsible too,” he said.

“I’m worried about my children’s health”

Local ecologist Gribalev spends much of his time monitoring the pollution around Pobeda. He uses a DIY-laboratory, set up in a van that looks like something from the movie Ghostbusters.

After returning from the manure dumping site outside the poultry farm Udarnik, where he was taking water samples, Gribalev returned to his van where he analyzes the tests.

“Many people fear they will become ill or poisoned,” he said, while analyzing data in the village of Pobeda.

According to the Vyborg district´s City prosecutor’s office, which has filed a lawsuit against Udarnik, the company has repeatedly violated environmental standards related to untreated wastewater in Pobeda and will be obliged to build sewage treatment plants. According to the prosecutor’s office, the damage caused to the environment is estimated at approximately $68,700.

 In 2018, Grigory Chistyakov, director general of Udarnik, was issued several fines for dumping untreated sewage. The sums ranged from $45 to $450.

The prosecutor’s office declined to comment on the action. Chistyakov, also refused several requests for an interview and did not respond to written questions. 

Last year, local authorities promised to rebuild a wastewater treatment plant in Pobeda, but the project has not yet seen the light of day, owing to local bureaucracy. The reconstruction costs are estimated at up to $5 million. Now, residents say officials are no longer even responding to their complaints, regarding the stench of leaking manure and the lack of wastewater treatment in the village. The project has now been postponed until the end of 2021

“They do not want to cooperate with representatives from other organizations or with us villagers,” said local activist Nadezhda Oporova. “It’s convenient for those in power. The corrupt poultry farm is the city’s source of income, they work together — the authorities and the farm owners.”

The lagoons with manure in the outskirts of the Pobeda village, close to the Udarnik chicken factory. The sign reads: “Attention, clean territory. Don’t dump here! Video surveillance.” Photo by Maria Georgieva

The lagoons with manure in the outskirts of the Pobeda village, close to the Udarnik chicken factory. The sign reads: “Attention, private property. Don’t dump here! Video surveillance.” Photo by Maria Georgieva

The consequences of the Russian media and security forces targeting researchers like Seppo Knuuttila are grave. The total amount of pollutants discharged from agricultural and industrial facilities into the nearby rivers and the Gulf of Finland is unknown. 

“The only existing data has been gathered during international projects, and there have been no such studies carried out since 2012,” said Knuuttila.

He is not surprised to find out that the situation in the area surrounding Udarnik has deteriorated. 

“When nobody monitors such things, there is no risk of being caught. The authorities are not interested, or are bribed and there is simply no incentive for these companies to take better care of the environment,” he said. 

Meanwhile, the Baltic Sea continues to be flooded with phosphorus, fragile marine ecosystems perish and the residents of Pobeda and other places like it suffer. 

As Oporova explained, “I moved here to breathe fresh air. But now I have brown tap water, I can’t drink it and I’m worried about my children’s health. It’s all a direct result of the farm owners’ indifference.”

Wagner stories by Maria Georgieva

Sveriges Radio › Konflikt

Sveriges Radio › Konflikt

SWEDISH PUBLIC RADIO › Konflikt försöker tränga igenom skuggorna till den ljusskygga verksamhet som innefattar legosoldater och privata militära företag, som dyker upp i allt fler konfliktområden nu.


Lyssna här ›

Breaking points in Belarus by Maria Georgieva

belarus.jpg

Om människorna som trotsar rädslan och bryter med sina tidigare liv för att utmana "Europas siste diktator". Men vad krävs för verklig förändring och frihet?

Lyssna här ›

Sveriges Radio Konflikt

Medverkande: Pavel Latusjka, fd kulturminister och diplomat numera medlem i samordningsrådet, Vadim Mojeiko, analytiker vid det belarusiska institutet för strategiska studier, Mark Galeotti, statsvetare, författare och expert på säkerhetsfrågor i Ryssland och grannländerna, Anna Ohanyan, akademiker med inriktning på den postsovjetiska världen vid Stonehill College i USA, Sergej Kozlovitj, fd nyhetsankare i Belarus stats-tv, Andrej Sudas, fd fabriksarbetare, Evgenij Osinskij, fd polis, Indre Bulavaite-Andrejeve mfl

Krig utan fred › Reportage i VI LÄSER by Maria Georgieva

krig utan fred.png

Reportaget publicerades i VI LÄSER, nummer 6 2019. Mer om numret ›

Det var en kall
sommar. I juli blåste hårda vindbyar.

– Stanken av döda bin var förfärlig, säger Olga Zjuravljeva och visar tomma bikupor på sin gård. Hon orkar knappt, men samlar sig för att hon vill berätta.

Olga är en av dussintals biodlare som i somras blev av med sitt levebröd sedan massdöden av honungsbin skakade byarna i utkanten av Tula-regionen, ungefär 200 kilometer söder från Moskva. Miljontals bin dog sedan de samlat på sig giftig nektar från besprutade rapsfält, det berättar flera biodlare i området.

Odlarna är övertygade om att bi-döden är en följd av kraftig besprutning med ett medel som fortfarande är lagligt i Ryssland men förbjudet inom EU.

– Bin som var ute och flög tog med sig giftig nektar till bikuporna. Nyfödda kunde inte flyga. De var som levande döda. Jag glömmer aldrig den sjätte juli, säger Olga Zjuravljeva. Hennes ögon tåras, men Olga släpper mig inte med blicken.

I litteraturen har bina ofta symboliserat tillväxt. Många författare har känt sig lockade att dra paralleller mellan bisamhället och människans. Selma Lagerlöf gjorde det, liksom Nobelpriskollegan Maurice Maeterlinck, som skrev en hel bok i ämnet, Binas liv från 1901. På senare tid har många fascinerats av Binas historia av Maja Lunde, en tredelad roman som landar i slutsatsen: utan bin är mänskligheten förlorad. För den romerske skalden Vergilius var bina »en fläkt av gudomens ande«.

Allt detta – och mycket mer – får man läsa om i Lotte Möllers Augustprisade fackbok Bin och människor. Till det kommer litteraturhistoriens många bi-allegorier, varav Bernard de Mandevilles The Fable of The Bees förmodligen är den mest kända; ett verk där bina stjäl, luras och bedrar varandra. Trots det blomstrar samhället. Slutsats? »fåfänga, njutningslystnad, girighet och ohederlighet är nödvändiga drivkrafter för att samhället ska utvecklas« skriver Lotte Möller.

Men Tolstoj då? Givetvis hade han ett och annat att säga om bina, som i Krig och fred där han i ett välciterat stycke hävdar att »binas syfte ligger bortom människans förståelse«.  

Vi åker i 100 kilometer i timmen på skumpiga vägar och över leriga fält. Leo Tolstojs anrika familjehem Jasnaja Poljana ligger ungefär 60 kilometer sydväst från de tomma bikuporna.

Det är höst i luften. Träden förbereder sig för att klara av den kommande vintern. Utanför författarens boning, stallen och sommarhusen, ser jag två orangerier som leder till ett galleri. Dammar och lövtäckta alleéer flankeras av björk- och ekträd. 

Ett stenkast från familjehemmet vilar Leo Tolstoj i en vacker grav täckt av grönska. Foto: Denis Sinyakov.

Ett stenkast från familjehemmet vilar Leo Tolstoj i en vacker grav täckt av grönska. Foto: Denis Sinyakov.

I ett skogsparti, ett stenkast från familjehemmet, vilar Leo Tolstoj. Graven är täckt av grönska.

Det sägs att Tolstoj sökte sanningen livet ut. Sin sanning. Först ville han tjäna pengar, sedan ville han inte äga någonting alls. Han slet på fälten för att utbilda bönderna, men kanske mest för att höra sin egen röst predika om det »moraliskt rätta« livet. För 100 år sedan skrev han manifestet Reforma Pitaniya. Fritt översatt: »Mat-reformen«, som uppmanade ryssarna att äta nyttigare.

Alla var dock inte lika imponerade av Tolstojs intresse för det ryska folkets välbefinnande och hur de borde leva sina liv. Hans hustru Sofia Andrejevna hade svårt att stå ut makens bondelivsdrömmar. Inte heller kyrkan var särskilt förtjusta i nationalskaldens nya inriktning. Tolstojs sista bok Uppståndelsefick honom bannlyst av kyrkan 1901. Släkten flydde så småningon imperiet. Familjegodset underhölls till 1917 när ryska revolutionen svepte över landet och imperiet rasade samman.

Numera ägs Jasnaja Poljana av den ryska staten, men drivs av familjen Tolstoj som ett museum. Vartannat år, mellan äppelträden och 22 000 böcker, hålls ett släktmöte med ett hundratal Tolstojs från hela världen. 

I augusti 2014 berättade Leo Tolstojs svenska barnbarnsbarn, Greve Daniil Tolstoy, att han hade en dröm. Han ville starta ett ekologiskt jordbruk nära Jasnaja Poljana, och diskuterade idén med släktingarna Pjotr och Vladimir Tolstoj. Vladimir Tolstoj driver Jasnaja Poljana, och Pjotr Tolstoj är till vardags vice talman i duman, underhuset i ryska parlamentet. Daniil Tolstoy ville få deras hjälp för att få reda på var den bördigaste svartjorden fanns.

Efter Moskvas illegala övertagande av Krimhalvön i Ukraina 2014 begränsades import såväl som export av många varor i samband med EU:s och USA:s ekonomiska sanktioner. Ryssland importerade mer än 40 procent av landets matprodukter före sanktionerna. Plötsligt blev Tolstojs gods en bricka i ett storpolitiskt spel. Och med sanktionerna tycktes det plötsligt finnas en gyllene affärsmöjlighet. Tänk om det – mitt under Ukraina-krisen – gick att skapa ett ekologiskt mönsterjordbruk i nära anslutning till nationalikonen Leo Tolstojs gods? Symboliken kunde knappast vara starkare.

– Jag är ingen jordbrukare men gjorde upp en affärsplan, säger Daniil Tolstoy.

Han är född i Uppsala men har bott den större delen av sitt liv utanför Sverige. När Daniil var tre år började hans far Nikita Tolstoy arbeta för FN i Genève. Han växte upp nära gränsen till Schweiz, och har studerat på London School of Economics, arbetat inom finanssektorn i London och i Moskva innan han flyttade tillbaka till Sverige. Här har han bland annat samarbetat med konstnären Jockum Nordström för att ge ut Leo Tolstojs fabler för barn (som vi skrev om i nummer 2/2018). 

Fabler och andra berättelser, som kom ut 2018, har mottagit flera internationella priser.

Nikita Tolstoy tillbringade somrarna på Jasnaja Poljana tillsammans med Leo Tolstoj. Som femtonåring tvingades Nikita fly revolutionen och bosatte sig i Sverige. Han längtade alltid tillbaka, men fick återvända först 1991.

– Pappa fick uppleva Sovjets fall. Den tiden har format mig, säger Daniil Tolstoy, som också ville hedra Tolstojs och sin pappas familjearv med ekosatsningen.

– Jag förverkligade mig själv via deras drömmar om det enkla livet. Arvet från Leo Tolstoj, som min pappa alltid bar med sig, har präglat mig att värna om miljön och se världen som en helhet, där människan inte är separerad från naturen.

Daniil Tolstoys kontaktnät i öst och väst skulle plöja vägen för ett mönsterjordbruk. Målet var att bli den ledande producenten av högkvalitativa ekologiska varor.

Jag träffar honom för att förstå varför entreprenörer från Sverige vill driva ekologiskt jordbruk i Ryssland, och vad som kan dölja sig bakom föreställningar om att göra gott för miljön. Och möts av en man vars stämningsläge får mig att tänka på Leo Tolstojs samvetskval, då han grubblade över hur vi människor egentligen borde leva våra liv. Ideal som Tolstoj försökte realisera i sitt eget liv: om det så handlade om att föda upp hästar eller köpa japanska grisar. 

Leo Tolstojs tankar om »människans godhet« utvecklades så småningom till en anarkistisk godhetslära. Utan måsten, band eller regler.

Som hämtad ur en rysk roman. Greve Daniil Tolstoy på hästryggen, där han trivs som bäst. Foto: Denis Sinyakov.

Som hämtad ur en rysk roman. Greve Daniil Tolstoy på hästryggen, där han trivs som bäst. Foto: Denis Sinyakov.

Daniil Tolstoy tog kontakt med Adam Fischer, en svensk jurist och entreprenör med erfarenhet av att driva bolag i Ryssland (han arbetade bland annat med Ikeas markförvärv), men han hade även växt upp på en bondgård i Sörmland. Fischer hade i sin tur en annan bekant som drivit jordbruksverksamhet i Ukraina (vidare kallad Jordbrukaren).

Allt gick fort. Trojkan – Tolstoy, Fischer och Jordbrukaren – bildade bolag i Sverige 2016, Across Agri. Målet var att framställa ekologiska produkter med organiska ingredienser. Med siktet inställt på att förändra den ryska marknaden i grunden.

Aktieandelarna delades lika mellan delägarna. De var överens om att utveckla affärsidén gemensamt. De träffade Daniil Tolstoys släktingar, fick kontakt med en bank och kännedom om ett konkursbo på auktion. Mer än 5 000 hektar mark kunde köpas under våren 2016.

En väninna till Tolstoy (här kallad Investeraren) ville vara med. Den initiala investeringen från Investerares bolag gjordes i det då nystartade bolaget Across Agri.

I augusti 2017 berättade Financial Times om den nya ekologiska satsningen. Allt verkade gå som på räls. Men bakom kulisserna gick jordbruksdrömmarna i kras innan produkterna hann komma ut på marknaden.

Från ögonblicket då papprena undertecknades började saker förändras, enligt Daniil Tolstoy. För honom var det uppenbart att företaget började tas över av hans dåvarande partners.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt. 

De gick emot allt jag stod för. Att det skulle drivas ekologiskt struntade de i. Pengar försvann till höger och vänster. De började köpa dyra fordon och anställde kompisar, säger Daniil Tolstoy.

Innan samarbetet gick i stöpet var Adam Fischer och Tolstoy goda vänner. De var frånskilda med varsin dotter i ungefär samma ålder. 

– Daniil ska man ha som middagssällskap, inte som affärspartner, säger Fischer när vi möts på en restaurang i centrala Moskva. 

De anklagar varandra för att ha brutit mot aktieägaravtalet på flera punkter. Vilket följs av anklagelser om svek, egenmäktigt förfarande och stulna pengar.

– Det havererade med Daniil. Jag kanske skulle ha skött det på ett annat sätt, men jag försökte hjälpa honom så gott jag kunde, säger Adam Fischer. Uppgiften om att han skulle ha anställt kompisar är »rent förtal«, förklarar Fischer. Han hävdar att Tolstoys arbetslivserfarenhet var begränsad.

»Daniil är mycket allmänbildad och har lätt till skratt. Jag trodde att jag skulle kunna lotsa honom in i en yrkesroll som skulle passa honom men detta visade sig inte vara möjligt för mig«, skriver Fischer senare i ett mejl.

Sommaren 2016 blev Daniil Tolstoy sjuk. En hård strid om Tolstoys anställning uppdagades, vilket ledde fram till att han fick sparken i en tvist som ingen av dem egentligen vann.

 Under augusti 2016 ska de ha kommit överens om att Tolstoy skulle börja arbeta halvtid. – Det är inte konstigt att man får halvtidslön när man jobbar halvtid. Ett långt tag accepterade vi att han inte var på jobbet, men till slut var detta inte hållbart längre, säger Adam Fischer.

I januari 2017 slutade Tolstoy komma till jobbet. Nycklar togs ifrån Tolstoy. Vakter byttes ut. Tolstoy anklagades för illojalitet.

Enligt en dom från Stockholms tingsrätt, från december 2018, framgår det att Across Agri anklagade Daniil Tolstoy för grov illojalitet mot företaget. Med majoritetsbeslut hävdes Tolstoys anställningsavtal med omedelbar verkan den 1 juni 2017, efter Tolstoys försök att registrera varumärkena ‘Tolstoy Heritage’ och ‘Reforma Pitaniya’ (döpt efter Leo Tolstojs matmanifest) på annat bolag. 

Tolstoys anställning hävdes trots att han var en av de stora aktieägarna och satt i styrelsen för bolaget. Men snart fick även Fischer och Jordbrukaren också lämna företaget. 

Fischer hann bara med en odlingssäsong: 2017.

»Marken hade legat i träda i flera år. Vi odlade spannmål. Mest olika ryska vetesorter för att lära oss vilka som var härdiga men även några hektar raps«, skriver han i ett mejl.

Skärmavbild 2020-05-18 kl. 18.09.03.png

 En bikupa kan variera i storlek. Ett hem för tiotusen till hundra tusen bin.

39-åriga Olga Zjuravljeva berättar att odlingsmarken i Tularegionen är utmärk medan hon visar mig runt på sin enkla gård. Hon flyttade hit för att hon ville leva mitt i naturen.

Hennes mamma, Ljudmila Nauryzova, bryter in och säger att de hade 18 bikupor. I snitt med cirka 30 000 i varje kupa.

Nu, efter sommaren 2019, har de två bikupor kvar.

– Vi borde ha fått information från företaget om när de tänkte bespruta fälten, säger Olga Zjuravljeva.

Övergivna vaxkakor bredvid de tomma bikuporna. Massdöden som drabbade bina tros ha orsakats av bekämpningsmedel. Biodlaren Viktor Morozov är förbannad på EU. Foto: Denis Sinyakov.

Övergivna vaxkakor bredvid de tomma bikuporna. Massdöden som drabbade bina tros ha orsakats av bekämpningsmedel. Biodlaren Viktor Morozov är förbannad på EU. Foto: Denis Sinyakov.

Biodlaren Viktor Morozov viftar med en bunt dokument som han har samlat på sig. Han försöker få fram bevis, och kräver att den som är ansvarig för bidöden ska kompensera biodlarna.

Kvinnorna menar att bidöden kan ha orsakats av besprutning på rapsfälten i närheten, och undrar också varför man använt fel medel på blommande raps om man vill effektivisera marken. De anklagar ett av de ryska bolagen, som ingår i Across Agris bolagsordning, för besprutningen och kräver kompensation. 

»Illegala medel dumpas här i Ryssland. EU tjänar pengar på vår olycka.« 

Detta dotterbolag bildades bland annat för att kunna tillgodose de ryska lagkraven för utländskt ägande i Ryssland. I dag är det Investeraren som bedriver verksamhet utan kompanjonerna som utgjorde Trojkan från början. Enligt uppgift odlas vete och raps fortfarande, och lite mindre än hälften av marken är i bruk.

Jag får en video, filmad på platsen, skickad till mig med en burk märkt med namnet på insektsmedlet Monarkh som innehåller Fipronil – ett bekämpningsmedel mot löss, fästingar och kvalster. Inom EU får ämnet inte användas för djur eller inom livsmedelsproduktion. I Ryssland kan det endast användas under särskilda förhållanden. Potatis, spannmål och betesmark får besprutas med medlet, men endast nattetid och när det inte blåser. Fipronil får inte användas på blommande raps. Ett laboratorium i Moskva har bekräftat att rapsen besprutades med Fipronil.

I samma video ser jag dumpade behållare av märket Dupont Trend 90, ett ogräs-medel som används för spannmål. De flesta bekämpningsmedel som används för spannmål skadar rapsblommor.

Morozov är förbannad över att Europa köper miljövänligt biobränsle från ryska rapsfält som framställs med illegala besprutningsmedel som Fipronil, vilket EU har förbjudit på hemmaplan.

– Illegala medel dumpas här i Ryssland. De tjänar pengar på vår olycka.

Han förlorade 50 bikupor i juli, och beskriver det som den värsta katastrofen under sina 40 år som biodlare.

Biodlare i området Vi Läser har talat med säger att bidöden kan ha orsakats av besprutning på rapsfälten i närheten, och undrar också varför man använt fel medel på blommande raps om man vill effektivisera marken. De anklagar ett av de ryska bolagen…

Biodlare i området Vi Läser har talat med säger att bidöden kan ha orsakats av besprutning på rapsfälten i närheten, och undrar också varför man använt fel medel på blommande raps om man vill effektivisera marken. De anklagar ett av de ryska bolagen, som ingår i Across Agris bolagsordning, för besprutningen och kräver kompensation. Foto: Denis Sinyakov.

Efter flera långa sms utan svar på följdfrågor får jag svar via mejl från Investeraren. »Det ryska dotterbolaget (red:s anm) har följt alla föreskrifter och lagar gällande jordbruksverksamheten och är inte ansvarig för någon bidöd«. Investeraren kallar Daniil Tolstoys påståenden för felaktiga, utan att konkretisera vad som åsyftas.

I ett sms skriver Investeraren att Daniil har »andra erfarenheter där informationen kommer från samma källa vilket är väldigt olyckligt då de saknar grunder. Vederbörande har bränt så många skepp och uttalat så mycket falska anklagelser utan några som helst bevis. Jag kan förklara det för dig«. Sedan blir det tyst. Nästan alla frågor förblir obesvarade.

Investeraren är inte den enda som duckar för frågor. Tidigt i mina försök att förstå varför svenska entreprenörer vill etablera ekologisk jordbruksverksamhet i Ryssland hörde jag talas om en agronom från Norrland som arbetade på gården från dag ett.

Jag vill höra agronomens egen bild av jordbruksverksamheten, och om han vet något mer om bidöden utanför Tula. När jag ringer kommer vi överens om att göra intervjun vid ett annat tillfälle. Men mina samtal och sms förblir obesvarade. Sist jag hörde från honom befann han sig i England. Agronomen försvinner. Likt kattungen i Leo Tolstojs barnberättelse med samma namn, där syskonen Vasya och Katya letar efter överallt, utan att hitta den. Eller som den unge adelsmannen i Tolstojs kortroman Kosackerna, som flyr överklasslivets ytligheter för en senare dyka upp i krigets Kaukasus.   

Bikupor.

Bikupor.

Efter vårt besök hos biodlarna letar Daniil Tolstoy upp plats nära de besprutade fälten med hjälp av mobilen. Han har tagit med mig hit för att han vill berätta om sin ekologiska vision, som aldrig blev av. Det var mer än två år sedan han var här.

– Jorden var perfekt. På andra sidan skulle vi ha stall för korna, ett mejeri för att göra ost. Jag ville bygga en liten ekoby, säger Tolstoy och blickar ut över fälten på landsbygden vid byn Venjov, i närheten av där Tolstoy Heritage är beläget.

– Min dröm med jordbruket och Tolstoy Heritage var att följa i min farfarsfars fotspår genom en konkret satsning på ett hållbart jordbruk. På sikt skulle den vara en mönstergård för att påverka andra att gå åt samma håll, säger Tolstoy.

En ensam traktor plöjer förbi.

»Jorden var perfekt. På andra sidan skulle vi ha stall för korna, ett mejeri för att göra ost. Jag ville bygga en liten ekoby.« Foto: Denis Sinyakov.

»Jorden var perfekt. På andra sidan skulle vi ha stall för korna, ett mejeri för att göra ost. Jag ville bygga en liten ekoby.« Foto: Denis Sinyakov.

Tunn dimma sveper över jordbrukslandskapet i horisonten. Korpar kraxar i den närliggande björkskogen. Detta kan hans gammelmorfar, Leo Tolstoj, också ha sett och hört på sina fält inte långt härifrån för mer än hundra år sedan.

Leo Tolstojs verk har varit en ständig följeslagare i Daniil Tolstoys liv. Han identifierar sig med två romanfigurer. Den grubblande och lätt förvirrare Pierre Besuchov i Krig och Fred. Den andre är Konstantin Levin från Anna Karenina – en karaktär med drag av Tolstoj själv, som fick vädra för hans tankar om kärlek, jordbruk och det enkla livet. Levin ägnar mycket tid och arbete till att reformera jordbruket på sitt gods. Aristokraten Levin väljer det enkla lantliga livet – och så odlar han bin! – och finner till slut viss lycka i detta. »Oförmärkt lyckas han ändra sin syn på livet«, skriver Tolstoj.

Naturen i verken har en särskild plats. Oavsett om figurerna sviker eller bedrar varandra finns naturen kvar, trots människans förgänglighet. Tolstoj skildrar himlens magiska element. Outtröttliga »nattkväkande grodor« håller Levin sällskap om natten. Moln blir »pärlemoskimrande musselskal« intill björkarna.

»Det var den mulna stund som brukar föregå själva gryningen, ljusets fullständiga seger över mörkret«, skriver Tolstoj i Anna Karenina.

Efter en sömnlös natt, och våndor i vargtimmen, ser Levin sitt livs kärlek Kitty i en hästvagn.

»Hon tittade inte längre ut genom fönstret. Ljudet av vagnsfjädrarna dog bort, blott bjällrorna ljöd ännu knappt hörbart. Hundskall bar bud om att vagnen hade kört igenom byn – det blev inget annat kvar än öde fält, några träd framför honom och han själv som ensam och främmande för allt gick på den stora ödsliga vägen. Himlen hade blivit mera ljusblå och glänsande och mötte hans frågande blick med samma milda ro men också med samma ouppnåeliga fjärran«.

Enligt juristen Adam Fischer bedrevs konventionellt jordbruk under tiden han var involverad, det hann aldrig bli ekologiskt. De skulle ställa om, men de hann inte så långt, säger han.

– Om du börjar driva det ekologiskt från början blir du aldrig av med ogräset, säger Fischer. Under mötet på restaurangen i Moskva betonar han att han brinner för ekologisk produktion på ›hållbar sikt‹.

– Jag är killen som är uppvuxen på en biodynamisk gård i Sörmland.

Daniil Tolstoy var ivrig med att få igång med sitt drömprojektet Tolstoy Heritage, men priset blev för högt. 

Nu i efterhand konstaterar han att han var oförsiktig i sitt val av partners.

– Det blev aldrig ett ekologiskt jordbruk därför att mina partners drevs av kortsiktiga ekonomiska intressen. Jag var övertygad om att jordbruket kunde drivas ekologiskt. Sen hände massbidöden. Tolstoj-namnet ska inte associeras med en miljökatastrof. Det är obehagligt, säger Daniil.

Daniil Tolstoy tillbringade sina barndoms somrar på Ekolsund slott, där han hjälpte till på den ekologiska gården och med skogsbruket. Foto: Denis Sinyakov.

Daniil Tolstoy tillbringade sina barndoms somrar på Ekolsund slott, där han hjälpte till på den ekologiska gården och med skogsbruket. Foto: Denis Sinyakov.

Turerna fortsätter, ord står mot ord. Det är som en ovanligt snårig rysk roman.

Tolstoy anklagar sina tidigare kompanjoner för att ha kommit på en plan för att föra över aktier och bolagets tillgångar till Investerarens bolag. 

– Mindre beslut kan fattas utan att alla är överens, men det stod klart och tydligt i aktieägaravtalet att det krävs enhällighet för att ta större beslut, säger Daniil Tolstoy.

 Adam Fischer hävdar tvärtemot att han har röstat för åtgärder till gagn för bolaget medan Daniil »kategoriskt har motarbetat styrelsens försök att hitta lösningar för bolaget«.

Konkursförvaltare från advokatfirman Carler, som förvaltar Across Agris konkursbo i Sverige, styrker Tolstoys version. De ifrågasätter transaktionens giltighet och har konstaterat att överföringen av tillgångarna inte har gjorts på ett korrekt sätt, och att tillgångarna ska gå tillbaka till konkursboet. 

– Dessutom har bara Investerarens bolag fått betalt, men inte de andra fordringsägarna, säger Mats Emthén från advokatfirman Carler.

Men Adam Fischer säger att man har skrivit av hela skulden, inte bara beloppet som motsvaras av panten.

Det slutar inte där.

Tillgångarna har flyttats igen. Pengarna kan inte gå tillbaka till konkursboet, för att de har överlåtits till ett ytterligare svenskt bolag.

Detta styrks i en inlaga från Stockholms tingsrätt. Investeraren svarar i ett mejl att »Tingsrättsprocessens anknytning till verksamheten är nästintill obefintlig.« 

Det är uppenbart att detta inte är en berättelse där sanningen kommer fram. Alla har sin sanning.

Allt som återstär för Daniil Tolstoj efter haveriet med ekogården är att återvända till Jasnaja Poljana och Tolstojs litteratur. Foto: Denis Sinyakov.

Allt som återstär för Daniil Tolstoj efter haveriet med ekogården är att återvända till Jasnaja Poljana och Tolstojs litteratur. Foto: Denis Sinyakov.

Tillbaka på godset Jasnaja Poljana där allting började. Daniil Tolstoy och flickvännen Xenia Eriksson tar på sig ulltofflor för att inte förstöra golven i Leo Tolstojs skrivarlyor. Två av litteraturhistoriens största mästerverk, Krig och fred och Anna Karenina, skrevs på godset och gjorde honom känd som »imperiets andre tsar«. Sin position använde han för att sätta sig på tvären mot allt och alla – den ortodoxa kyrkan och polisväsendet, privat ägande och köttätande.

De senaste åren, efter ekodrömmens kollaps, har Daniil Tolstoy satsat på litterära projekt utifrån Leo Tolstojs verk, och han har flera samarbeten på gång. Med Jockum Nordström färdigställer han en ny illustrerad sagobok med Leo Tolstojs fabler. Daniil och Xenia arbetar även med en kokbok baserad på hans gammelmormors recept, samt ett projekt baserat på Tolstojs fru, Sofia Andrejevna Tolstajas, dagböcker.

Sängen där Sofia Andrejevna födde 13 av parets barn tillhör de populäraste attraktionerna på Jasnaja Poljana. Men här skrev hon även om och redaktörade Tolstojs manuskript till Krig och fred från början till slut inte mindre än sju gånger. Med tända ljus och förstoringsglas satt hon uppe på nätterna efter att barnen lagt sig.

– År 2017, exakt 100 år efter att Tolstoj förlorade sin mark i samband med revolutionen, så gör Daniil det också, säger Xenia Eriksson. Det är ödets ironi.

Hon drar paralleller till cirkeln runt Leo Tolstoj. Den »svarta massan«, kallade Sofia Andrejevna dem. En maktkamp rasade mellan henne och Vladimir Tjertkov, en rik adelsman som ville få loss rättigheterna till Tolstojs verk genom att göra sig till Tolstojs närmaste man och låtsas dela hans ideal.

Jasnaja Poljanas veranda – som om tiden stannat.

Jasnaja Poljanas veranda – som om tiden stannat.

Det är vindstilla, hösten har tagit över.

– Jag ska försöka ta kontrollen över jordbruket, säger Daniil Tolstoy medan han leder en gråspräcklig häst över gården.

Några äpplen faller till marken. Jag kommer att tänka på ett Tolstoj-citat: »Ett av de första villkoren för lycka är att kopplingen mellan människa och natur inte ska brytas.«

Tidslinje › turerna kring den misslyckade affären.

Tidslinje › turerna kring den misslyckade affären.