SWEDISH
Publicerad 22 oktober 2019
Anna Focks roman ”Väderfenomen” handlar om kärnkraftsolyckan som hölls hemlig i 30 år. Maria Georgieva läser en tidlös berättelse som lika gärna kunde utspela sig i dagens Ryssland.
Anna Focks roman ”Väderfenomen” (Natur och Kultur) handlar om det lilla sovjetiska samhället Kystjym i södra Uralbergen. En stad som inte ens fanns utmärkt på kartan före mitten av 1980-talet. På den topphemliga anläggningen Majak, den sovjetiska atombombens vagga, inträffade 1957 en kärnkraftsolycka som var nästan lika stor som den i Tjernobyl.
Ingen skulle känna till vad som hade hänt – och katastrofen hölls hemlig i nästan 30 år. Det var en tank med kärnvapen som exploderade, avfallet spreds över 200 städer och byar, 272 000 människor utsattes för strålning. Sådana detaljer nämns inte: romanen är skriven med ovetskapen som ett berättartekniskt grepp.
Läsaren vet aldrig mer om händelseutvecklingen än karaktärerna – denna okunskap om katastrofen gör romanen levande.
Med skarp blick på historien men närvaro i stunden låter Anna Fock oss följa livsberättelser under flera årtionden och berättar om det såriga sovjetiska samhället utan att glömma människors hopp, fester och drömmar. Den realistiska framåtrörelsen fastnar ibland i detaljer, men ger också en påminnelse om hur människor faktiskt samtalar. Till skillnad från den hyllade HBO-serien om Tjernobyl, som skildrar den politiska processen efter kärnkraftsolyckan.
När makten viker från sitt ansvar hålls katastroftankarna om olyckan i schack. Känslan av normalitet kan alltid ruckas, eftersom makten när som helst kan göra nedslag i vardagen – säkerhetstjänsten KGB är ständigt närvarande. En man i grå kostym dyker upp, ibland under punkspelningar eller hemma. Skildringen av statens misstro mot de arbetare som berättar om katastrofens konsekvenser sammanflätas med släktingarnas kamp för att bekämpa desinformation och få reda på vad som egentligen hände och vilka som bär det yttersta ansvaret.
Romanen rymmer en angelägen skildring av de ryska makthavarnas bristande skuldkänslor för sina medborgares död. Att erkänna skuld är synonymt med nederlag, ett spår som också leder framåt, in i vår tid.
Än idag försöker Kreml hemlighålla information om sommarens fruktansvärda kärnolycka utanför Archangelsk, där fem anställda på ryska kärnkraftsbolaget Rosatom bekräftats döda, och två officerare enligt obekräftade uppgifter också ska ha dött. Enligt läkare ska sammanlagt 90 personer ha blivit utsatta för strålning, något som sjukvårdspersonalen inte fick reda på när de tog emot patienterna efter olyckan. Ingen talade om för dem att de skulle skydda sig. Kreml låtsas som om det regnar, och fortsätter värna sin maktsfär.
Det fragmentariska och tidlösa berättandet gör att Anna Focks roman skulle kunna utspela sig närsomhelst i den senmoderna ryska historien – och det ger den en särskild styrka.
Publicerad i Sydsvenskan